Merit fyllde 80 år i fjol och i hennes fall är ålder verkligen mest en siffra. När omgivningen gärna tittar bakåt, oftast ända till 70-talet, ser hon för egen del helst framåt.
För det finns ju så mycket musik som inte är skapad än, och hon tänker hinna först till några av melodierna.
Bland annat med hjälp av den digitala piporgelmodul hon skaffat till sin B3:a, finns det nya tekniska möjligheter så anammar hon dem.
Därför kan det numera låta som hon spelar kyrkorgel hemma på Mellangatan i Visby. Kanske låter den framöver ända till Ryssland. Vi kommer till det.
En ny inspelning, och så småningom utgivning, är på gång. När den blir klar vet ingen.
Men nytt ska det bli, utan influenser från annat, visst är hon á jour med ny musik men mest och helst lyssnar hon på havet.
– Jag har planerat inspelningen hela hösten, men har fått skjuta fram det två gånger på grund av coronan, men jodå, mer musik ska det bli, säger hon.
Berätta.
– Nej, inte mer än så, inte än, du får vänta, skrattar hon.
Merit blev med albumtrilogin ”Huvva”, ”Trollskog” och ”Bergtagen” på 1970-talet legendarisk genom sitt sätt att, i samarbete med producenten Bengt Palmers, spela folkmusik med groove.
Hon kom på kant med traditionalisterna och portades från att spelas i kyrkor, men hon älskades av publiken.
I december 1973 gick hon in på ”Tio i topp” med en banbrytande beatig version av ”Jämtländsk brudmarsch”, efter Elton John i täten men före Bob Dylan, Ringo Starr och The Sweet.
De senaste åren, inte minst sedan hon för tio år sedan flyttade till Gotland och kom i kontakt med producenten Tobias Fröberg, har hennes stjärna åter lyst tydligt.
Förutom att spela in några skivor, där ”Hommage till Jan” (2014) blev mest omhuldad, Merits tolkningar av Jan Johanssons musik, har hon hyllats ”överallt”.
Nyligen publicerades en radiodokumentär i Sveriges radio P2.
SVT Malmö arbetar med en tv-dokumentär om jämtskan från Storsjöns strand som sent i livet blev gotländska. Den har dock blivit kraftigt försenad, corona, ni vet.
Hon har också porträtterats av konstnären Jenny Svenberg Bunnel, som driver ett jätteprojekt där hon i olja, akvarell, kol eller tusch avbildar varje jazzmusiker hon lyssnat på.
Närmast omöjligt var det att fästa Merits väsen på kanvas, upptäckte hon. Så omöjlig att kampen blev till en film; ”Jag letar efter Merit”.
I dagarna publiceras nya numret av ryska rockmagasinet ”In rock”, där Merit pryder omslaget tillsammans med bandet Accept och nyligen avlidne Ken Hensley från Uriah Heep.
Skribenten Elena Savitskaya hade sett Merit uppträda på en klubb i Moskva 2015 och dessutom besökt konserter i Sverige.
– Vi har haft lite kontakt. Det finns en rysk publik för svensk folkmusik, som det verkar. Jag vet ju inte vad det står, allt är på ryska, men det är ju kul om man kan nå ut där.
En udda klackspark i karriären, men icke desto mindre skojig.
Vilket är ditt förhållande till hårdrock?
– Jag gillar draget och många hårdrocksballader har sköna harmonier, säger hon, besatt som hon är av harmisar och framför allt basgångar.
Nåväl, 2021, nytt år, vad ska vi vänta oss, Merit?
– Jag hoppas få en spruta, jag. Jag tillhör ju verkligen riskgrupp, jag är så ivrig att komma igång med mina projekt.
Ställde viruset till det för dig under 2020?
– Inte särskilt, faktiskt. Jag har spelat här hemma, men det har verkligen slagit mig: Vad skulle man göra utan musik?