“Det är verkligen på tiden att jag kommer tillbaka. Jag är jättejätteglad och jättejättetaggad“, säger författaren Mian Lodalen om att återvända till Gotland och berätta om sista delen i sin romansvit om förbjuden kärlek.
– Nu är det den sista delen i den här sviten om förbjuden kärlek i Sverige under ett halvt sekel. Den börjar ju med “Lisa och Lilly“ 1910, säger Mian Lodalen om hennes dokumentärroman om två tonårsflickor som tar sina liv tillsammans.
– Sedan gick det över till “Lesbiska ligan“ om de här fem kvinnorna som dömdes till fängelse och straffarbete för homosexualitet 1943. Och nu har vi kommit fram till 60-talet och Hans Wahlström som var dansare på kungliga operan.
Mian Lodalen kommer till Visby för att tala om “Dansaren och demonerna“, som är den senaste boken. De två första baserades på historiska kriminalfall och den tredje handlar om en familjehemlighet.
– Alla de här berättelserna bygger på verkliga personer som har levt sina liv i en tid där det inte gick att leva öppet. Det gick inte att leva överhuvudtaget egentligen som homosexuell, säger hon.
Så var fallet för hennes egen morbror.
– Vi fick inte prata om Hans och det var ingen som pratade med honom. Han var alldeles nedtystad i min familj, både för att han var gay och för sättet han dog på, berättar Mian Lodalen.
Problemen börjar med att han blir förälskad.
– Han förstår att han är ute på väldigt farlig mark. Det här är en tid i Sverige där man hade gått från “Lesbiska ligan“ och “Lisa och Lilly“, de tiderna där det var kriminellt och alltså straffbart att ha frivilliga relationer med någon av samma kön.
Även om det inte längre var olagligt, betraktades det fortfarande som onormalt.
– Man avkriminaliserar homosexualitet men istället väljer man att sjukdomsklassificera homosexuella. När man berättar historien om homosexuella stannar det där och så tar nästan berättelserna slut, säger Mian Lodalen.
Genom research och intervjuer har hon fått fram en berättelse om Hans och ett samhälle som vill bota honom.
– Jag blev lite tagen själv över att det var så illa inom svensk psykiatri, alltså hur man med så våldsamma metoder försöker omvända homosexuella, säger Mian Lodalen och nämner metoder som sterilisering, kastrering och lobotomering.
– Man la också homosexuella killar, som var unga och fullt friska, i koma. En så kallad komabehandling. Man sövde ner dem och sondmatade dem och när man väckte dem kunde de knappt gå längre.
Mian Lodalen beskriver det som den grövsta behandlingen av sjukvården, under tiden när hennes morbror levde.
– Sedan fanns det annat också. Att man satt i samtalsterapi och försökte förmå de här människorna att inte vara dem de var, tillägger hon.
Även om metoderna inte längre används i Sverige, har flera av hennes läsare haft samma känsla. En av dem är gotlänning.
– Det var en av de första läsarna som jag fick respons ifrån. Han är runt 30 år och grät i telefonen och sa att jag känner igen mig i precis allt, berättar Mian Lodalen.
Han hade hittat sin dagbok och läst om hur han själv försökte bli kär i tjejer när han var yngre.
– Än i dag, när man är född på 90-talet och växer upp på Gotland, kan man alltså känna att man ska bli någon annan än vad man faktiskt är.
Mian Lodalen säger att det kan få svåra konsekvenser när man måste dölja vem man är.
– Han sa i alla fall att om han inte hade kunnat vara öppen idag, med att han hade en pojkvän, så hade han antagligen gått samma väg som Hans gör i boken.
Mian Lodalen har varit på ön flera gånger, bland annat första gången som Gotland Pride firades 2012. Men det är inte happy pride hela dagar i ända för folk“, påpekar hon, som länge har kämpat för HBTQ-personers rättigheter.
Mian Lodalen kände aldrig sin morbror, men har länge funderat på vem han var.
– Och hur viktig har han varit utan att jag har haft honom i mitt liv? Han har följt mig som en skugga, säger hon.
Hennes mormor och morfar ville inte prata om honom och då gjorde inte hon heller det.
– Sedan när jag själv träffade min första tjej när jag var 16 år, då tänkte jag att jag måste fråga mamma vem han var. Då sa hon som det var. Att han var gay och dansade på operan, säger Mian Lodalen och tillägger att den långa tystnaden hade varit talande.
– Jag är helt övertygad om att alla de här delarna också har påverkat mig så klart. Min internaliserade homofobi startade väl där någonstans, när man fattade att det här inte går att prata om ens. Det var i stort sett tyst på 70- och 80-talen, säger hon.
Mian Lodalen minns att hon själv gjorde ett annat val när hon växte upp.
– Jag bestämde mig väldigt tidigt för att inte vara tyst, säger hon.
I slutet av 80-talet och början på 90-talet arbetade hon på en gaytidning och var öppet homosexuell. – Vi var så hotade. Det var mycket nazister och skinnhuvuden överallt och också mord på homosexuella. Det var en hemsk tid, säger Mian Lodalen.
Ändå kunde hon inte vara tyst.
– Jag var i stort sett den enda faktiskt, under lång tid, som var öppen i offentligheten. Det var mig de ringde. Antingen så skulle jag fortsätta eller lägga ner pennan och bli tyst och inte vara med i några program och prata om de här frågorna, men då kände jag att det kommer inte gå. Jag kan inte göra det, säger hon.
Mian Lodalen blev i stället en stark röst i den svenska debatten om homosexuellas situation.
– Jag ville inte leva det tysta livet. Med det sagt var det en stor skillnad att stå upp 1992 än att göra det 1962. Det gick inte då. Du förlorade ditt anseende, din position, ditt jobb och ditt boende och blev stämplad som sinnessjuk. Och den stämpeln hade också jag när jag träffade min första tjej, det var så jag fick min kärlek definierad.
“Vi levde i total avsaknad av de rättigher som var fullständigt självklara för alla heterosexuella“, säger Mian Lodalen. Tidigare fick homosexuella par inte gifta sig, ärva varandra, ingå i sambolagen eller få barn.
Homosexualitet är inte längre klassad som en sjukdom och inkluderas numera i diskrimineringslagar. Homosexuella par har också samma rättigheter som heterosexuella.
– Pratar vi om alla reformer som vi har fått sedan Hans var inne på Södersjukhusets psykavdelning, så har det hänt enormt mycket under mitt vuxna liv, men också med normer förstås, säger Mian Lodalen.
Hon tänker på hur det hade varit om hennes morbror hade levt vidare.
– Jag har fantiserat om att jag skulle viska i hans öra att ge inte upp. Håll ut lite till, det kommer att bli bättre. Det är omöjligt att tro det nu, men det kommer att bli bättre. Det är så sorgligt. Jag tänker på Hans öde och att han delade det med så många homosexuella under den här tiden, säger Mian Lodalen.
Hon beskriver kampen för homosexuellas rättigheter som evig, även om den har kommit långt.
– Nu när vi har fått reformerna på plats jag tyckte jag nog att det ser ganska ljust ut, sedan finns en ohälsa bland HBTQ-personer som sticker ut om man tittar på normsamhällets psykiska hälsa. Det finns en anledning till att homo-, bisexuella- och transpersoner mår så mycket sämre. Det säger något om att det finns mycket kvar att göra, säger bokaktuella Mian Lodalen.
“Jag inser att jag kommer dö på barrikaderna, sedan kommer andra som får ta över rollen och bli offentlig talesperson“, säger Mian Lodalen.