Det kändes därför lämpligt, eller rentav nödvändigt, att ta med mig sällskap till premiären.
Jag fick med mig Malva 18 år. Och Hanna lika gammal. Två tjejer i en annan värld än min egen lite inkrökta och i kanten väl naggade. Rörliga sinnen. Friska ögon.
”Den var bra!” tycker Malva då vi kommer ut i höstkvällen efteråt.
”Men vad hände egentligen?” undrar Hanna.
Och fortsätter:
”Vart tog flickans ohälsa och förvirring vägen? Det förstår jag inte.”
Två kommentarer från hjärtat. Två bilder efter premiären. Där båda tål att blötas. Och visst är det en fartfylld och intagande föreställning som Länsteatern presenterar. Som kommer glädja och fascinera inte minst alla de skolungdomar som har nöjet vara inbjudna under hösten. Och som enligt skådespelaren Lennart Bäck suttit knäpptysta som publik under den gångna veckans första försök.
Alltsammans gestaltas som ett slags sagoterapi. En vilsen flicka som längtar efter sin sedan länge försvunne pappa. En dröm i en annan värld. Där hon väl tillbaka i verkligheten förlikas med sig själv och sitt liv. Och den tidigare föraktade bonuspappan. Se där ett av otaliga sätt att återge föreställningens innebörd.
”Amira och demonerna” baseras på en ännu outgiven roman av författaren Staffan Cederborg. Tuktad och dramatiserad av Länsteaterns chef Tomas Sundström. Man har spänt bågen mellan en upptakt och en avslutning bland tonårsrum, konflikter och längtan. Och däremellan placerat en allegorisk sjörövarsaga med ljud, ljus, bakgrundsfilmer och musikaliska inslag. Rökmaskinen får gå för fulla spjäll under föreställningen!
Här finns flera etablerade skådespelare vid sidan av tre praktikanter från Musikalartistutbildningen på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Länsteatern arbetar därmed vidare på sin tidigare linje, där man engagerar blivande scenkonstnärer i sina uppsättningar. Och bereder dem möjlighet till praktik. Till glädje för såväl dem som oss. Inte minst då majoriteten av skådespelarna är kontrakterade för endast en uppsättning i sänder.
De för oss välbekanta Anna Jankert och Lennart Bäck är på plats. Den rutinerade Andreas Nilsson. Elvira Norbäck, Stina Olsson och Filip Vikström står för ungdomen. Där Elvira med intensitet och kraft så väl förvaltar sin huvudroll som flickan Amira.
Men, precis som unga Hanna, undrar jag var den psykiska ohälsan försvann. I vilken av alla sånger eller musikaliska piruetter den tog bakvägen ut. Eller i vilket rökmoln. Och detta vill jag nog påstå är svagheten i denna uppsättning. Att den inledande dramatiska och för dagens unga högst aktuella frågeställningen inte fördjupas. Ja. Den frågan kan jag inte se besvarad.
Dialogerna är väl knappa för att orka bära berättelsen. Där man istället valt att låta täta musikaliska nummer, en berättare eller scenbyten föra handlingen framåt. Vilket kan bli en smula knepigt. Eller som Malva uttrycker sig;
”Det känns lite cringe.” Vilket är hennes och hennes jämnårigas ord för pinsamt.
Men sammantaget är det ändå en fröjd att nu åter få uppleva levande scenkonst. Välkomna tillbaka Länsteatern!
Dekoren fordrar för övrigt en särskild kommentar. Båtbyggaren Kent Holm måste ha lagt ned sin själ i denna mobila skuta. Och jag undrar var den kommer förtöja då applåderna efter sista föreställningen ebbat ut?