Jag älskar enkäter och att låta andra komma till tals i tidningen. Nu senast stack jag ut för att fråga om Sverige bör gå med i Nato eller inte. Jag började på Strandpromenaden, där bröderna Herreys mamma med många andra strosade längs havet. De hade all tid i världen att prata med mig – men när jag kom upp mot Östercentrum var stadsdelen en annan och tempot hårdare. Ut mot havet på Visbys solsida ger man gärna okända ett leende när man möts. På Östercentrum däremot är citykänslan högre, pulsen närmast att likna vid tunnelbanejäkten, trots att Visby saknar såväl grön som röd linje under jord.
Nato-frågan visade sig vara synnerligen infekterad och dela gotlänningarna i två läger. Gemensamt är dock rädslan och oron för vart världen är på väg. Efter flera samtal om rysskräck fick jag svårt att hålla tillbaka mina egna känslor, och minnen från min egen barndom. På berget i sommarstugan i Hallshuk kändes kalla kriget nära, särskilt när flygvapnet övade med flyglottor ute på klintkanten. Jag minns de ljumma kvällarna extra väl och doftminnena sitter kvar. Lukten av solvarma enebuskar. Oset av värmeljus som släcktes. Och varje kväll slutade på samma sätt: De stora mörkläggningsskivorna var tunga, och knäpptes fast mot insidan på fönstren med blanka knäppen som vreds om. Ingen skulle se att det lyste från stugan.
Min pappa föddes i krig och jag tror att de fem första åren i hans liv präglade honom. Han levde sedan i en tid när ryssen när som helst kunde slå till. Det skulle visa sig att han hade rätt. Min pappa somnade in för 15 år sedan, alldeles för tidigt. Nu vilar han tillsammans med Ingmar under Fårös Bergmanhimmel. I saknaden är jag ändå tacksam över att han slapp se tv-bilderna från Ukraina. Hans stuga i Hall finns inte mer. Marken har återtagits av naturen som reservat och de skrämmande mörkläggningsskivorna hoppas jag är förpassade till barndomens mörkaste vrår.
I två år var pandemin vår osynliga fiende. Kriget är synligt och kryper in under skinnet på mig, otäckare än ett virus. När jag intervjuar de gotlänningar som varit där, mot gränsen till Ukraina, går något sönder i mig. Jag vill gråta med de som gråter, som berättar om livrädda mammor på flykt med sina barn. Men deras historier måste skrivas, hur vidriga de än är, och kriget fortsätta att bekämpas.