Edgar Allan Poes berättelser tilldrar sig i en död tidsålder, ändå är han en levande klassiker. De kraxande kråkorna och blodröda maskeradbalerna i hans berättarkonst kan därför te sig en aning pittoreska för den moderna läsaren. För att inte tala om "Huset Ushers undergång", Poes rysliga novell om Roderick Usher, eremiten som isolerat sig i släktens gamla kråkslott tillsammans med en dödligt sjuk syster. Undergångsromantiken är typisk för 1800-talet; detta var epoken då den gamla världen låg i dödsryckningar.
När länsteatern sätter upp "Huset Ushers undergång" – fast med titeln "Huset Ushers förbannelse" – väljer man att just ta fasta på glappet mellan dåtiden och nutidens föreställningsvärld. I Thomas Sundströms bearbetning förvandlas orginaltextens konturlöse berättare till en Freudfrälst läkare som andas "vetenskapens rena luft". Detta i kontrast till den vidskeplige Roderick Usher, som tror sig ha fallit offer för en uråldrig släktförbannelse.
På scen blir Poes novell ett gastkramande kammarspel där publiken slits mellan två motstridiga sätt att se på tillvaron. Denna konflikt förkroppsligas av skådespelarna Lennart Bäck (Usher) och Tomas Lindström (Besökaren). I mixen finns även systern, en liten biroll som görs av en likblek Liv Olanders.
Bäcks Usher står alltså för allt det förment förlegade och unkna; ändå är det honom vi förväntas sympatisera med. 2020 låter en konservativ av Ushers typ märkligt nog som en postmodern klimataktivist. Det är "sagor och myter" han tror på, väser Lindströms framstegsman. Svaret, som också råkar vara föreställningens centrala budskap: "Dagens sanningar är framtidens myter och sagor." I detta finns en underförstådd fråga till publiken: Vilka av vår tids sanningar kommer att avfärdas som myter och sagor om 100 år? Freuds teorier om den 'hysteriska kvinnan', här förfäktade av Besökaren, har som bekant förpassats till historiens skräphög.
Det är en finurlig idé, dessutom elegant iscensatt på länsteaterns scen. "Huset Ushers förbannelse" torde vara en förhållandevis kostnadssnål produktion. Frånsett de kusliga tygslöjorna som vaggar fram och tillbaka från taket finns inte mycket till dekor och rekvisita. Slottet tar framför allt form i betraktarens fantasi, så mycket hänger på Janne Petterssons ljud- och Ulf Grönhagens ljusdesign – en uppgift som Janne och Uffe klarar med bravur. Med andra ord förlitar man sig främst på de immateriella verktygen i redskapslådan, vilket resulterar i en filmiskt flyhänt föreställning.
Skådespelarinsatserna är överlag stabila. Varken Bäck eller Lindström brukar förknippas med en subtil spelstil, men här gör de precis vad rollen kräver. Deras yviga gester och grimaser skulle kunna vara hämtade ur stumfilmsklassiker som "Dr Calligaris kabinett" och "Nosferatu".
"Huset Ushers förbannelse" sparar heller inte på skräckeffekterna. Särskilt sofistikerade är de kanske inte – Liv Olanders lungor har en nyckelroll – men de funkar faktiskt förvånansvärt väl.
Föreställningen spelas i första hand för öns högstadie- och gymnasieelever, men det blir även ett par offentliga framföranden. Jag tycker faktiskt att den vuxna publiken ska ta tillfället i akt. "Huset Usher" lyckas både som skräckis och som idédrama, och den har således goda chanser att nå fram till båda målgrupperna.