Han är värmlänning. Men lika hemmastad som han är i stadsdelen Skranta i musikstaden Karlskoga, lika rotad är han på krogen Nunnan i Visby innerstad.
– Jag återkommer alltid hit. Det är en central punkt i min tillvaro. Det är fantastiskt att arbeta ihop med personalen och ägarna. Bland gästerna finns det nästan alltid folk jag känner igen – och som känner mig. Det hände senast i går, säger Thomas Augustsson.
2008 löd rubriken på en artikel om honom och spelningarna vid Stora torget "Kontrakt för livet". Och nu, tolv år senare, är kontraktet ännu inte brutet.
Vi ses över en kopp kaffe på Nunnan en förmiddag och hinner knappt slå oss ner innan Thomas Augustsson är i full färd med att peka och berätta, under uppsluppet hejande på krogens anställda.
– Baren såg inte ut så här tidigare, den har spegelvänts. De första åren satt jag där borta och spelade. Det var lite praktiskt jobbigt när personalen skulle komma förbi med glas och disk. Här stod ett stort träd som personalen fick runda, det utsöndrade något, man blev kletig om fingrarna och det var svårt att spela gitarr...
Socker från en lind? Jag försöker skjuta in en fråga, för att markera att jag någorlunda hänger med i hans rundvisning. Men då har Thomas redan gått över till att prata om sin upplevelser av kompetenta och ödmjuka gotländska musiker han träffat varit. Janne Bertholdsson nämns, hinner jag anteckna.
Han pratar mycket, Thomas Augustsson, men han har också mycket att berätta. Många gotlänningar och turister har hört och sett honom spela från balkongen på Nunnan, antingen man varit gäst på krogen eller strövat förbi på torget. I år blir det 30-årsjubileum.
De första åren, eller förresten, det första decenniet, så spelade han här i sex hela sommarveckor, kväll efter kväll. Nu för tiden, sedan Thomas bildat familj med Marita och tillsammans fått två barn, nöjer han sig med tre. Den första veckan spelade han själv, veckan som avslutas nu i helgen är han en av tre musiker i Teachers Blenders. I trion ingår också Mats Öjebo och Bengt Arvidsson. De tre var arbetskamrater på Letälvsskolan, som gymnasieskolan i Degerfors tidigare hette innan Karlskoga och Degerfors slogs samman till nuvarande Möckelngymnasiet.Medmusikanterna från Degerfors fotbollsgymnasium var idrottsmän; Mats Öjebo fotbollsspelare på nivån att han gjorde två juniorlandskamper och Bengt Arvidsson var Karlskogas "Mr volleyboll". Och jodå, Thomas pappa, dryga åttio år tillhör hundraklubben bland Degerfors supportrar, som denna sommar kan glädja sig åt att klubben nosar på avancemang till allsvenskan. Thomas för sin del, snörde inte på sig skor med dobbar, utan har hållt sig till musiken. I sin yrkesroll på skolan undervisar han i historia och samhällskunskap.
Efter denna utvikning – tillbaks till Nunnan. Nästkommande vecka är det Thomas ensam med en gitarr igen.
– När jag började resa till Gotland spelade jag på en massa ställen, som i dag inte finns kvar. Men med Nunnan är det speciellt, jag älskar att spela här. Torget med den upplysta ruinen i bakgrunden, glada semestrande människor – hela stället sjuder av lycka.
Repertoaren för trubaduren? Komplett oförutsägbar är väl det korta svaret på den frågan, det är visor, det är pop och rock, irländska folksånger, finska tangomelodier, gammalt och nytt och definitivt olika från kväll till kväll. Något lite soft passar bra att börja med, säger Thomas och ger sig i kast med Gordon Lightfoots In the early morning rain när vi vill ha bilder på honom sjungande. Det kunde ha blivit Bob Dylans Tomorrow is a long time, i den svenska tappningen Bara om min älskade väntar :
– Många unga människor önskar den, säger Thomas och fortsätter:
– Jag försöker fånga upp stämningen, vilka människor det är som lyssnar, vad de pratar om, om man hör dem nämna någon låt.
Så det blir ett samspel, lite som när en stå-upp-komiker arbetar tillsammans med publiken, i stället för en förutbestämd spellista. Thomas Augustsson beräknar att han har åtminstone ett tusen möjliga låtar som han kan framföra. Och det finns en omständighet som talar för att det inte är någon överdrift. Så mycket musik var det nämligen som försvann för honom när någon stal hans väska med fem pärmar låttexter vid en spelning på just Nunnan.
– Det var inte klokt. Jag var helt avklädd, golvad. Ingen annan än jag hade någon nytta av de där slitna pärmarna, fyllda med pappren jag kluddat anteckningar på. Jag skickade ut snyftare, meddelanden i tidningarna och på stan för att se om någon sett något, jag letade i containers. Men pärmarna har aldrig återfunnits. Sakteliga har jag byggt upp den där banken igen.
Det var texter, inte noter i egentlig mening. För trots många år som musiklärare i Karlskoga, läser Thomas Augustsson inte noter.
– Jag har ju alltid hållit på med spel i ensembler, man övar och lär sig låtarna, ackorden kommer. Men texterna kan jag inte utantill.
Taktiken för att få det hela att fungera tillsammans i trion, det är "träningsläger" under ett par 3-4 dagar. Kamraterna drar iväg från Karlskoga till någon stuga där man får vara i fred.
– Ja, det händer väl att ett byalag nosat upp oss och ber oss göra en pubkväll, nyanserar Thomas den frivilliga och måttliga isoleringen.
– Men koncentrerat jobb under några dagar ger resultat som du annars inte når på ett år, om man träffas för repetitioner lite nu och då. Mycket av vår repertoar har byggts upp på det sättet.
Men, stopp ett tag, hur var det med musiklärarjobbet egentligen? undrar jag.
– Jag var 19 år och fick först ett springvikariat. Sen blev det terminsvik. Ibland blev de lite timmar med konst också. Allt passade mig perfekt, jag älskade att arbeta med ungdomar.
Formell utbildning till lärare kom långt senare. Sitt musikintresset beskriver han som "otroligt starkt" redan som barn. En kompis äldre bror "köpte allt" som gick att få tag i; Crosby, Stills, Nash & Young, Uriah Heep, Cactus, Lucifer´s Friend...och Thomas sög i sig musiken som en svamp. Från ungdomsåren nämner han gärna en person, Rolf Karlsson, som kom att spela stor roll för att ge skjuts åt spelandet:
– När vi gick på högstadiet hjälpte han oss med allt. Han stämde gitarrer, soundcheckade, tipsade om musik.
Från nuförtiden, på Gotland, där han tillbringar några veckor boende på Terra Nova, nämner han allt och alla – men alldeles särskilt de som blivit hans arbetskamrater och vänner på Nunnan.
