Konsert
Markus Krunegård
Breda Blick 27/7
På Breda Blick var det i tisdags inte en själ som inte saknat att stå där mitt i publikhavet. Att de nu istället fick sitta blev en ofrånkomlig kompromiss.
Tydligast märktes publikens gemensamma konsertuppehåll i de nervösa blickarna som delades sinnesemellan, de som tycktes säga: "Borde ni verkligen vara här? Blir vi inte för många då?"
Restriktionerna skulle visa sig ha en betydande roll i kvällens konsert – både i diskussionerna kring dem såväl som dansandet kring dem.
Efter en stund kliver han in, Markus Krunegård. Han knäpper glatt med fingrarna på väg mot mikrofonen och möts av applåder och dragspel.
Först ut är en låt från den nya skivan, Sentimental Attack. Den börjar avskalat, då Krunegård får visa hur tonsäker han är även i live-sammanhang, för att sedan byggas på successivt och till sist blomma ut ordentligt.
Efter låten är slut får vi höra lite mysigt mellansnack på temat covid-19 om hur vi sitter ner "för vårt eget bästa". Publiken håller respektfullt inte alls med, men viruset, likt tyrannosaurusen i filmen Jurassic Park, kan väl helt enkelt inte upptäcka oss när vi sitter stilla.
För varje låt som går verkar publiken allt mindre benägna att sitta still. En kvinna på mellersta raden tycks under låten Vill Ha Dig vara knappt ens en refräng ifrån att bryta ut i dans.
Markus Krunegård berättar att det är första gången han är på Gotland som soloartist, om hur konstigt livet har varit som artist utan en publik och om svårigheten att tolka restriktionerna. Han tycker det verkar som att alla regioner har sin egen uppfattning.
– Till slut så ska vi ändå få dansa! utbrister han.
Och fast än det är länge sen sist han uppträdde inför publik har Krunegård åtminstone inte glömt hur det är att vara rockstjärna. Det kan inte vara tacksamt att som artist framträda inför en rigid publik, men likt förbannat kör han på ändå.
När Hela livet var ett disco spelas smyger sig två rebelliska tjejer fram för att dansa framför scenen. Trots att ordningsvakten är där inom kort för att mota bort dem är skadan redan skedd. Varken Krunegård eller publiken kan hålla dansen inne längre – till 91:an ställer sig alla upp som fortfarande sitter, på Krunegårds uppmaning.
– Allehandaposten kommer ändå inte skriva om det här! ropar han ut, mot bättre vetande.