Det är på Jessens saluhall i Visby som fotografierna kommer att pryda väggarna under sommaren. I veckan hängde Torndahl upp dem för allmän beskådan.
Utställningen ”Blod och eld” har senast, under vintern fram till maj, hängt på baren 19 Glas i Gamla Stan i Stockholm och blev där gott emottagen.
– Jag är supernöjd. Jag sålde bilder så att jag i alla fall finansierade allt. Och det har varit så kul att gå tillbaka i tiden, säger han.
Lars Torndahl bor sedan 20 år i Eskelhem, varifrån han livnär sig genom att digitalt arbeta med bilder.
Så mycket eget fotograferande har det inte blivit de senaste åren. Annat var det under några tidiga 80-talsår. Då tog han plats som en av landets stilbildande rockfotografer.
Mellan 1982 och 1986 var han knuten till rocktidningen Schlager, den tidens bibel vad gällde att följa postpunk-eran.
Torndahl, med ursprung i Farsta, hade under flera år hängt på rockkonserter med kamera på magen. Plötsligt var han en av tidens mest intressanta plåtisar genom sin förnyelse och fördjupande av rockfotografin.
Det kunde vara en artist i hörnet av bilden, resterande yta var svart med spelande ljuskäglor.
– Det handlade om att berätta något, inte bara avbilda. Man var jobbig, bråkig, stred för bilderna, ingen beskärning här inte, bilderna skulle ha sin plats på sidorna, minns han.
Thåström kom att bli en av de artister Torndahl fotograferade allra mest, i Ebba Grön men främst Imperiet. Han blev som en i gänget. Men ändå inte.
– Jag hade fri tillgång till bandet tills de sa ”nu räcker det, nu vill vi vara själva”. Det var ömsesidig respekt, raka puckar, inga problem.
De blev aldrig superpolare, Torndahl och Thåström, men hade god kontakt i en tid när det mesta var enkelt.
– Jag kunde slå en signal, ”kan jag komma och plåta”. En helt annan öppenhet än det är i dag.
"Blod och eld" har sin grund i den idé som till slut innebar boken ”Texter – Thåström”.
– ”Pimme” (som Thåström kallas) ringde och undrade om jag hade några gamla bilder han kunde använda, minns han.
Det kom att bli en resa bakåt i tiden.
– Med åren som filter ser man bilderna på annat sätt, det blir som en helt annan berättelse än det var då. Det vi gjorde på Schlager var ju, sett så här i efterhand, att dokumentera en hel tidsepok.
Har objektet själv sett utställningen?
– Han fick den visat för sig via Facetime av sin manager när han satt i Berlin, det verkar som han gillade det.
Tidningen Schlager var som sagt det tidiga 80-talets musikbibel. Till detta magasin var för övrigt även fotografen Mats Bäcker, som delar av året håller till på Fårö, knuten.
Det blev som en tävling kollegerna emellan, minns Lars Torndahl:
– Hela tiden skulle man ta bästa bilden, klart man triggades, det blev en drivkraft.
Utöver Thåström – som han bland annat följde på spelningar i New York och på turnéer i Danmark och Sydamerika – tillhörde Lolita Pop och Kai Martin & Stick! de band han arbetade allra närmast.
– Särskilt Lolita Pop var så oerhört välkomnande, ”kom igen nu, häng med upp på scen”. Man hade full tillgång att fotografera, minns han.
Många goda minnen från åren längst fram finns det. Men det finns så klart också tillfällen som aldrig slutar gräma honom.
Som när han tidigt i karriären reste till Åbo för att fotografera U2 under en festivalspelning. Sångaren Bono gav honom full access till scenen.
– Men jag vågade inta ta för mig, jag var så grön då, stod kvar i kulisserna, det är sånt där man aldrig glömmer, säger han.
Scenartisten Thåström kom han dock alltså nära. 19 bilder finns att se på Jessens saluhall under hela sommaren.