Jojje Wadenius var med på Pugh Rogefeldts hyllade debut "Ja dä ä dä" från 1969. Bilden från studioarbetet.
På lördagseftermiddagen ger Jojje Wadenius två konserter tillsammans med Gotlandsmusikens orkester i Wisbygymnasiets aula.
Det är totalt fokus på hans repertoar med barnvisor, tonsättningar av Barbro Lindgrens och Kenneth Gärdestads texter.
Ja, du har hört dem, låtar som ”Mitt lilla barn”, ”Min mask” och ”Jag är det fulaste som finns". Alla är de en del av den svenska visskatten.
Och han är så tacksam, Jojje. Tacksam för att han inte krånglade till melodierna, då när han skrev dem i det sena 1960-talet, när han var de dryga tjugo.
– Jag var i den fasen då det hade varit lätt hänt att göra det, säger han efter torsdagens repetition i Gotlandsmusikens lokaler i Vibble.
Det är de klassiska låtarna som bjuds, fast i ny form. Jacob Norin har skrivit arrangemangen, samme Jacob som arrat Karl-Petters Orkesters framgångsrika låtar.
Det är busigt, roligt, infallsrikt.
– Musiken och arrangemangen matcher texterna, tycker Jojje. Det baseras ju på fantastiska texter, för många lyssnare är texten minst lika viktig som musiken.
Hur vanligt är det att du spelar på det här sättet, ihop med ett storband?
– Det händer, det gör det. Och låtarna håller för alla typer av sammanhang. Ibland kör jag ensam på akustisk gitarr, det är olika. Men det är kul med nya arr, att det händer lite oväntat.
Jojje Wadenius har en obestridlig plats i den svenska populärmusikhistorien.
Inte minst ingick han i den ensemble som spelade på Pugh Rogefeldts debutalbum från 1969, ”Ja dä ä dä”, vilket i flera omröstningar nämns bland de bästa svenska skivorna genom tiderna.
Lokrume-Pugh, som i en GT-intervju 2019 sa så här om sin:
– Jag kan bli tårögd när jag tänker på hur den plattan kom till, faktiskt. Jojje spelade så enormt bra. Den är unik, jag törs säga det.
Nåväl. Här hemma tillhörde Jojje i tidigt 70-tal jazzrockiga grupper som Made in Sweden och Solar Plexus, det var alltså vid den tiden det hade varit lätt hänt att krångla till saker och ting.
Därefter fick han en internationell karriär med amerikanska supergruppen Blood, Swest & Tears, vilken hade blåssektionen som sitt adelsmärke.
Slitsamma år, långa bussresor, gig var och varannan kväll runt om i USA, men en fjäder så klart i den historiska hatten.
Och mer – namedropping är en konstart! – turnéer och inspelningar med giganter som Roberta Flack, Diana Ross, Robert Plant, Donald Fagen, James Brown, Simon & Garfunkel…ja, du fattar.
Jojje Wadenius har en obestridlig plats i den svenska musikhistorien. I dag är han 76 år.
I hela livet har han levt och verkat inom musiken, med sina gitarrer som följeslagare. Akustiska, elektriska.
Gitarr, som inte är lika framträdande i dagens musik som de en gång i tiden var. Jojje konstaterar att han säkert är ”barn av sin tid” men också att han inte tar till sig den moderna popmusiken.
– Många artister har körts genom samma maskineri, businessen har tagit över, pitch och timecorrection. Jag saknar det lyhörda, närvaron av att spela tillsammans, som vi gör här.
Han nämner dock First Aid Kit och Good Harvest som lysande undantag, akter som har det genuina i sin musik.
Det är 14 år sedan Jojje Wadenius senast spelade med Gotlandsmusiken, då på Munkkällaren.
Sedan dess har den flitigt turnerande och spelande gitarristen dock varit på ön vid flera tillfällen, senast 2019 med Pugh Rogefeldt i St Nicolai-ruinen.
Även då spelade han några av sina av barnvisor, de han tack och lov aldrig kommer ifrån.