Det är ett år sedan textilkonstnären Yvonne Habbe anslöt sig till galleriföreningen Milo vid Langska huset i Visby. Till på söndag visar hon sin utställning "Hands on felt", men utställningen är mer än fasta föremål. Yvonne Habbe skapar medan besökarna ser på och i hennes händer blir den blöta ullen nästan som lera.

– För mig är det färdiga bara en del av processen, säger hon och förklarar känslan när hon befinner sig i materialet och arbetar.

Att vara i sitt material får för Yvonne Habbe en exakt betydelse. Hennes största kruka är en och en halv meter hög. 

– Det är lite ovanligt med ett så stort format i filtat, man får ta i med hela kroppen, säger hon.

I början var krukan ännu större, men medan ullen filtades krympte den samtidigt som materialet måste sträckas får att förbli plant.

– I början var det lättare, på slutet höll jag på att fastna. Då fick jag nästan klaustrofobi att jag inte skulle komma ut, säger Yvonne Habbe och berättar hur hon pressade ut formen med rygg och fötter inne i krukan.

En kurs på Gotlands folkhögskola i Fårösund gjorde att det blev just ull som blev Yvonne Habbes uttrycksform. Inspirationen att jobba i grova lager fick hon på resa hos södra Sibiriens nomader.

– Jag övernattade i en jurta och det sådde fröet. När jag jobbar så här grovt känner jag kraftfullheten, säger hon.

Idén till den väldiga urnan som blev klar för fyra år sedan fick hon på resa i sitt jobb som tovningslärare.

– Jag har ingen bil och bär allt på ryggen. När jag gjorde den stora tänkte jag att det vore så skönt att få krypa ner i den och att någon annan bar mig, säger hon.

Samtidigt som den stora flyktingvågen kom 2015 ställde Yvonne Habbe ut krukan utanför Oslo. 

– Vad bär man med sig när man måste lämna allt? Tyngst att bära kanske är allt det man måste lämna och inte kan bära med sig, säger hon och berättar hur hon gick vidare till nästa utställning 2016 på Hansedagarna i Bergen.

Där fylldes en lastpall med filtade krukor, några med bokstaven H istället för ett rött kors som beskyddande symbol.

– Jag såg pallen som flotten och gjorde de andra krukorna som ihoppressade individer, säger hon.

När utställningen skickades tillbaka kom urnorna förpackade i vitt papper, nästan som i en säck för avlidna.

– Den har fått ligga så i två år, det är först nu jag har börjat jobba med den igen, säger hon.