”Vi” syftar i det här fallet på bandet Wings of Steel, som han har tillsammans med amerikanske kompisen Parker Halub. Heavy metal men också spår av blues, en låt på EP:n från ifjol är bara röst och nylonsträngar.
– Vi satsar på dynamiken, det ska finns något för alla i vår musik, säger han.
Leo Unnermark växte upp i Visby under pudelrockens era och fick tidigt smak för den hårda musiken, VHS-kassetterna rullade med band som Mötley Crüe, Ratt och Van Halen.
Redan när han var sju drömde han, säger han, om att någon gång få stå på Whisky A-Go-Go:s scen, en av världens mest berömda rockklubbar.
Det har han gjort nu, vi kommer till det.
Sedan oktober har han befunnit sig i Visby, i april bär det åter till Los Angeles. Det är visumreglerna som ställer till det och även ekonomin.
90 dagar på turistvisum, sedan måste han till Sverige och vända.
– När jag ändå är här passar jag på att dra in så mycket pengar det går. Jag lever billigt hos min kära mor och kör tidningar på nätterna, alla pengar är till musiken och flygresorna.
Det började vintern 2018 då Leo tillsammans med kompisarna Lukas Hellenberg och Jonathan Johansson började plugga på Musicians Institute (MI) i Hollywood, Los Angeles.
Leo hade sången som huvudinstrument, de andra två gitarr.
Efter utbildningen bildade Leo bandet Wings of Steel tillsammans med Parker Halub och flyttade då in i dennes familjs hus i Thousand Oaks, en lugn förort 40 minuter nordväst om LA (”tre timmar om det är mycket trafik.
Där repar de i ett gammalt bombskjul från Kuba-krisens dagar som de byggt om till studio. Låt på låt på låt skrevs och spelades in tillsammans med andra musikervänner.
Förra våren kom en självbetitlad femspårs-EP, under våren är en fullängdare tänkt att släppas. Dessutom ska fler videor spelas in.
Och så spelar de live så mycket det kan. Bland annat på nämnda Whisky A Go-Go i Hollywood där de faktiskt debuterade, det var i september och då som förband till glammiga Pretty Boy Floyd.
– Att stå på samma scen som David Lee Roth gjort, det var mäktigt. Det var som om vi hade alla våra idoler i ryggen.
De har med tiden byggt upp en hygglig publik, behöver inte betala för att spela ("Pay-to-play") på klubbarna, vilket är en framgång.
– Det finns så oerhört många band och en enorm konkurrens. Men vi drar nu så pass mycket publik att vi får en del gig.
De har även, säger Leo, fått förfrågningar från skivbolag, men har hittills tackat nej. Några minor vill de inte gå på där de tappar sina rättigheter.
– Vi tar det lugnt, ”we´re in it for the long run” som man brukar säga.
Målet är att få musiken att lyfta på riktigt, någon gång ska den göra det. Det är han övertygad om. Att stå på scen, inspirerad av Ronnie James Dio, Paul Rogers och David Coverdale, ess som satte showen först, är hans väg mot framtiden.
Frågan är var i världen den framtiden finns. Gotland? Nja, det är alltid hemma, men snarare än USA kanske i Tyskland, där är den hårda musikgenren stor.
– Vi får se, visumreglerna göra att vi måste planera kvartalsvis och det är lättare för en amerikan att bo i Tyskland än för mig att bo i USA. Men vi får se hur det blir.
Låtar blir det dock, ständigt. Telefonminnet är tungt belastat och ideligen skickas låtidéer via cyberspace över Atlanten.
– Jag lever verkligen min dröm och satsningen på att lyckas är genuin, säger han, Leo Unnermark.