Hady Kareka på hemmaplan i Visby.
Hemskheterna han har dokumenterat är många, i Syrien och Irak, Gambia och Senegal, i olika delar av forna Sovjet.
Du skulle kunna stanna hemma, sade GT:s Magnus Ihreskog till honom, i en intervju för några år sedan.
– Ja... jag har försökt, men det går inte, blev svaret då, från den gotländska krigs- och krisfotografen.
Nu har Hady Kareka åter varit på plats, mött flyktingarna i Polen, korsat gränsen in i ett alltmer sönderbombat Ukraina.
När vi träffas är han hemma igen, i Visbylägenheten. En del odiskat i köket och nattjobb som undersköterska; det andra livet.
Men på en pall, nära soffan, en hög med utskrivna bilder. En kalashnikov, kamouflagekläder, människor. De är från tidigare, Armenien, en av flera "bortglömda konflikter", enligt fotografen själv.
Och från väggarna tittar de på oss, de verkligt drabbade, de som utnyttjas eller tvingas fly. Hady Kareka är känd för att fånga deras blickar, möta ögon som har sett för mycket. Sorg, skräck, vädjan, kanske en anklagelse, det finns mycket där.
Staden Przemyśl i Polen. Många barn och mödrar, färre män.
Något var dock nytt den här gången. Inte i blickarna egentligen, men i ögonen.
– Jag har aldrig mött blåögda flyktingar tidigare. Jag har jobbat i många krigsmiljöer, i Mellanöstern och Afrika, med västvärlden som en trygg kontrast till det. Nu är det liknande miljöer som i Sverige, det är människor med blå ögon och fina kläder.
Alla har sin egen historia, men många liknar varandra på ett mer övergripande plan. Ofta finns barn och en mamma, pappa finns någon annanstans.
– De har lämnat sin hemstad när ryssarna närmade sig, men mannen måste vara kvar och strida.
"Många hade redan vandrat i flera dagar", berättar fotografen.
Hady Kareka är frilansare, han har en fotoutställning i åtanke, men även uppdrag för en tidning i Bagdad. Resan gick först till Polen, på egen hand, sedan tillsammans med en polsk journalist mot gränsen.
Där fanns tidigare kollegor från Mellanöstern, ett tv-team att hänga på.
– Målet var att åka till Kiev, men de sade att det inte är värt det, att jag kan ta samma bilder vid gränsen. Många här i Sverige verkar tro att kriget inte kommer närmare, men det är redan nära oss.
Hady Kareka besökte även Lviv i Ukraina, där barrikader byggdes.
Det är bara ett exempel på vår naivitet, menar krigsfotografen. Ett annat är vår oförmåga att se gråzonerna i en så laddad kontext; det ska helst vara de goda mot de onda.
– I själva verket finns det alltid många sidor av ett krig, många bilder att visa. Men det vill de flesta i Sverige inte prata om.