Den plötsliga sorgen som tidigt i våras drabbade familjen finns fortfarande där. När regissören Örjan Herlitz hörde av sig och ville sammanföra Allan Nilssons texter med Allan Edwalls på utomhusscenen Närsaker var det inte självklart för Hanna Hermansson att tacka ja.
– Vi ska sjunga "Gu natt siv gutt". Örjan tyckte att jag skulle göra det, men jag känner att det är Josas sång. Det blir för jobbigt, säger hon.
Men hon hittade tryggheten i de andra på scenen, Evert Jansson, Bengt-Åke Rundqvist och Elin Herlitz, samt musikern Patrik Silvereke.
Sången och musiken, repetitioner och 15 inplanerade föreställningar, har blivit en väg framåt genom sorgen för Hanna Hermansson.
– Det är som terapi. Jag vet att Josefin tycker att det skulle vara roligt att jag gör det här. Hon är min idol, men det går inte att jämföra oss. Jag har inte hälften av hennes kaliber, säger hon.
Hanna är två år yngre än Josefin och är tio år yngre än Marie. Däremellan har hon också storebror Janne. Som liten sjöng även Hanna, ofta tillsammans med Josefin när mamma och pappa skjutsade runt dem till olika äldreboenden.
– Men det var inte så lätt att hänga på henne. Jag var så blyg. När hon sjöng stod jag mest och mimade, säger Hanna.
När de växte upp hade pappa Allan lantbruk att sköta – den tid som blev över satt han oftast vid skrivmaskinen och författade texter till sånger och till Närrevyns örhängen. Då ville han ogärna bli störd..
– Han är värd all uppmärksamhet. Jag är stolt över att vara hans dotter. Samtidigt var det ingen dans på rosor när vi var små och han alltid var iväg med revyn, säger hon.
Medan Josefin och Marie gjorde karriär med musiken, blev bilden och fotograferandet Hannas yttryckssätt.
– Folk har alltid undrat om inte jag också sjunger. Men jag brukar säga att det mesta gick till Josefin och Marie, sedan blev det inte mycket kvar till mig, säger hon.
Folkhögskolor på fastlandet och en fotoresa till Irland blev biljett till yrkesskola i Gamleby och så småningom jobb som assistent till Ikeas fotografer i Älmhult.
– Det är en industri med Europas största fotostudio. Näst efter bibeln är katalogen den största tryckta boken i världen, säger Hanna.
Jobbet gick bra, hon fick snart erbjudande om att avancera till fast anställning som fotograf.
– Så blev jag kär i en grisbonde i Havdhem och sa nej till Ikea och flyttade hem. Där skulle man vara stark, kaxig och stå på sig. Jag pallade inte det och jag hade en dragning tillbaka till ön, säger hon.
På Gotland försökte hon klara sig som fotograf, med hemma hos-reportage åt olika magasin och inventeringar av öns kyrkor, från kyrktuppar till gravstenar.
Sedan kom barnen Rasmus och Ronja och numera kretsar det mesta i livet kring gården vid Havor.
– Det finns alltid något att göra, nu håller vi på att lägga om till Krav. Nästa sommar ska vi ha utegrisar. Så det här med Närsakar kom inte lägligt det heller, säger hon med sitt Nilssonska pillemariska flin.
För sex år sedan spelade Hanna Hermansson en mindre roll i uppsättningen av "Ormkvinnans barn" på Närsaker.
– Det var jättekul. Jag spelade gravid trälkvinna på flykt, säger hon.
Den här gången tar hon större plats både i sången och i texterna till pappa Allans sketcher.
– Han har gjort underbara texter. Jag får en inblick i hans värld och drömmar. Jag hittar försoning och får tröst och förståelse. Texterna är melankoliska om hur tufft livet kan vara, säger hon.
Och Allan Nilsson, som sedan ett år tillbaka bor på seniorboende i Hemse, är nöjd.
– Josefin tog för sig, men det gör Hanna med. Jag tycker att det är hemskt roligt att det går bra för Hanna, säger han.