Känslan av att gå ner i underjorden och få höra guiderna berätta om de tre gotländska pojkarnas äventyr när de tog sin in i grottsystemet i slutet av 1940-talet är hisnande. Grottans guider har byggt upp historien kring deras upptäckt, men naturligtvis även om geologi och bakgrunden kring grottan.
Visbypojkarna Lars Olsson, Örjan Håkansson och Percy Nilssons stora naturintresse och upptäckarglädje gjorde att de ville undersöka det lilla svarta hål som de såg i grottmynningen vid Lummelundsbruk i slutet av 1940-talet. De anade att det fanns en grotta därinne och under hela sju års tid pågick deras upptäckt av grottans hemligheter med dess fantasieggande formationer, där ingen människa tidigare satt sin fot.
Det var naturligtvis ett farligt företag, när de ålade sig fram i trånga och leriga passager, ibland bara decimeterhögt i tak. De tog sig förbi underjordiska sjöar, med djupt och kallt vatten och någon gång lossnade ett stort stenblock farligt nära deras huvuden.
Med plankor, tändstickor, levande ljus, och ficklampor tog de sig allt längre in i de trånga gångarna och smala skrevorna, och med hjälp av ett snöre kunde de hitta ut igen. Kanske en mardröm för varje förälder, men en dröm för ett äventyrslystet barn!
Lummelundsbruk är ett av Gotlands äldsta industriområde, tack vare vattenfallet som sedan urminnes tider använts som kraftkälla. Här har det bland annat funnits ett järnbruk, och många lämningar från den tiden kan man än idag se i form av herrgårdsbyggnaden och det mäktiga kvarnhjulet som ligger alldeles vid grottans mynning.
Mynningsdelen var känd redan på Carl von Linnés tid på 1700-talet och kallas just för Linnés grotta, eftersom han var den förste att beskriva grottmynningen 1741. Den har även används av lokalbefolkningen under århundraden, eftersom den hade en lämplig temperatur att förvara matvaror i.
Det första dokumenterade försöket att ta sig in i grottan gjorde zoologen Torsten Gislén på 1920-talet, men han kom inte längre in än 40 meter. Vid senare tillfällen gjorde bland annat amatörspeleologen Leander Tell flera försök att komma längre in i grottgångarna, men han lyckades inte mer än att komma hälften så långt, kanske ännu mindre, än Lasse, Örjan och Percy.
Killarna var därmed inte först med upptäckten, men de var däremot först med att ta sig in minst 150 meter i grottsystemet, för att göra den avgörande upptäckten av de spännande grottsalarna. 1959, fyra år efter avslöjandet av pojkarnas äventyr, anordnades den första guidningen av Lummelundagrottan. Då hade man sprängt och tagit upp en tunnel som gjorde de inre delarna mer lättillgängliga för besökare. Sedan dess har över fyra miljoner besökare fascinerats av den märkliga världen som finns under våra fötter två mil norr om Visby.
Det är kylskåpskallt när Hanne Ödin och Christian Ericson låser upp dörren till grottan som har ett konstant klimat på ungefär åtta plusgrader året om.
– Du måste knuffa till porten med höften, och så vrider du tillbaka nyckeln lite, säger Hanne vant till Christian och ler.
Hanne Ödin är tidigare vd vid Lummelundagrottorna, som hennes man Hans-Olof Ödin ägde tillsammans med sin bror Gunnar Ödin.
Hanne har låst upp den tunga svarta dörren och visat Lummelundagrottan tusentals gånger, berättar hon, men nu är det nya krafter som ska ta vid. I mars i år såldes familjen Ödins livsverk.
Christian Ericson kommer nu att sköta driften av grottan tillsammans med sin fru Helena Ericson.
– Det var väldigt svårt att säga nej när vi fick frågan av köparen om vi kunde ta hand om driften av verksamheten. Det här är ju en otrolig möjlighet och en chans som är väldigt unik, berättar han.
Christian och Helena kommer att ha grottan öppen dagligen från första maj till och med sista september, men hoppas även kunna utöka öppettiderna ytterligare under skolloven och kanske även på helgerna under lågsäsong.
– Vi ska försöka göra lite satsningar på att fler gotlänningar kommer hit. När jag gick i skolan var det ju obligatoriskt att alla skolbarn skulle besöka Lummelundagrottorna, jag undrar om det verkligen är så nu, säger Christian som är uppvuxen på Gotland.
Lummelundagrottan är en av vårt lands längsta grottor. De hittills utforskade delarna är 4,2 kilometer och speleologer gör hela tiden nya upptäckter. I en utställning som visas i en av byggnaderna på området, finns en ritad karta på golvet över de utforskade delarna av grottsystemet. En ytterst liten del är rödmarkerad, det är visningsgrottan, som är 250 meter.
– Men det kan finnas minst dubbelt så många oupptäckta grottgångar, det är nästan obegripligt att förstå, berättar Hanne Ödin.
Eftersom det regnat rikligt den senaste tiden, är grottorna vattenfyllda när Gotland Just Nu gör ett besök. Vi har därför fått låna rejäla vadarstövlar för att kunna ta oss fram obehindrat.
En trappa leder oss ner i den dunkla underjorden bland märkliga fossiler och vackra droppstensformationer. Det blir inget ålande i trånga leriga gångar med fladdrande stearinljus, utan vi bjuds på en bekväm promenad, där vi möts av en upplyst gång med ett behagligt ljus, som ger en nästan trolsk stämning.
Vattnet som är knähögt, forsar fram, och det ekar mellan kalkstensväggarna. Vattnet som bildat Lummelundagrottan kommer från den numera utdikade Martebo myr.
– Det är ingen fara, det är bara att kliva på. När det är så här mycket vatten blir det ju hundra gånger häftigare, säger Hanne och vinkar glatt fram oss genom gångarna.
Säkerheten i Lummelundagrottan är en viktig aspekt som det inte tummas på. Hanne och Christian berättar om speleologer som varje år kring midsommar går in i grottan för att garantera säkerheten för besökarna.
Först kommer vi till Bergakungens sal som är full av så kallade droppstenar, som är bedövande vackra. Hit nådde pojkarna genom en lång gång som kallas ”pojkarnas gång”. Hanne lyser med en ficklampa mot de mjukt vita grottväggarna. Det ser ut som om någon spillt massor av mjölk på dem, och stenarna kallas mycket riktigt bergmjölk.
” Sceneriet fullkomligt förstummar oss. Vi har kommit till ännu en stor grottsal! Den är inte så bred som innanför mynningsgrottan, men betydligt djupare, såvitt vi kan se”.
Ur boken Berga-Kungens sal, av Lars Olsson
Om man har tur kan man få se havsöring simma i grottan, berättar Hanne och lyser med ficklampan ner i vattnet där kalkstensväggarna speglar sig vackert som i ett fönster. Den enda gången vi behöver huka oss lätt är när vi tar oss fram till en grottsal som kallas Kapellet. I övrigt är det ordentlig ståhöjd, och ofta flera meter upp till tak. Visbypojkarna döpte grottan till Kapellet eftersom de tyckte att salen såg ut som en kyrka.
Hanne berättar att man både haft barndop, bröllop och gudstjänster i grottan, som skänker en total avskildhet från omvärlden, där en nästan sakral stämning infinner sig. I Kapellet ser vi sjölilja, en 400 miljoner år gammal fossil, och vi får se stalagmiter och stalaktiter som är ett slags istappslikande formationer.
”I mängder hänger de där. Och inte bara droppstenar. I det mörka och fuktiga taket vindlar också långa vita och svagt gulvita decimeterhöga draperier fram längs sprickorna i klippan. En del av de nästan kritvita stalaktiterna är närapå halvmeterlånga, trots att de bara är någon millimeter i genomskärning”.
Ur boken Berga-Kungens sal, av Lars Olsson
Vi får också lära oss att droppstenar växer ungefär en centimeter på 200 år. Ett bra kom-ihåg om när man ska lära sig om vad som är vad av droppstenarna, är att stalagmiter som innehåller bokstaven ”g” växer från golvet, och stalaktiter som innehåller ”t” växer från taket. Det är absolut förbjudet att vidröra stenarna. Inte ens en lätt smekning med handen över den mjuka bergmjölken är tillåtet, berättar Hanne.
– Om någon rör något, skriker vi guider bestämt ”nej!”. Barn brukar vara jätteduktiga att lyssna, jag säger till att de ska ha händerna i fickorna, och de brukar alltid lyda.
Efter Kapellet tog det stopp för Lasse, Percy och Örjan under några år på grund av en underjordisk sjö, men de var envisa och gav sig inte. Nya strapatser väntade bortom hörnet.
Med hjälp av en lånad gummiflotte tog de sig vidare på ytterligare ett våghalsigt äventyr när de lyckades passera sjön 1955, för att upptäcka ännu en grottsal, ”Stora salen” , som är den största salen i visningsgrottan.
På en liten avsats i den 35 meter långa salen finns ”altaret”, med stalagmiter som liknar bibelfigurer, och en droppsten som kallas ”jätten Ymers hörntand” , som ser lite skräckinjagande ut. Längs med väggarna har det bildats så kallade draperier, eller flowstones, som liknar ett vattenfall som stelnat. Här, bland Lummelundagrottans kanske vackraste droppstensformationer, slutade de sjuåriga strapatserna för de äventyrliga pojkarna. När deras sensationella upptäckt till slut blev känd, blev det stora rubriker i tidningarna över hela landet.
”De var först i jättegrottan. 15-åriga Visby-pojkar besegrade underjorden vid Lummelunds bruk”, stod det i Gotlands Allehanda den 2 augusti 1954.
Men sedan några år tillbaka kan den äventyrslystne besökaren ta sig ytterligare en bit in i grottan. På ”Äventyrsturen” får besökarna låna vadarställ och hjälm och med hjälp av guider ta sig ytterligare 500 meter in i grottsystemet. Med hjälp av små båtar tar guiderna med besökarna på en tur på cirka tre timmar förbi vattenfyllda gångar, men man måste vara minst 15 år för att delta i äventyret.
– Det här är ett av Gotlands häftigaste äventyr vågar jag nog påstå, men det måste förbokas, eftersom vi bara kan ha en grupp på maximalt tio personer, berättar Christian Ericson entusiastiskt.