Det är den tiden på året när orangea pumpor dyker upp lite här och var och ungar i tacky utstyrslar drar runt och tigger godis efter mörkrets inbrott – det vill säga efter lunch. Trots total förvirring om när den egentligen ska firas, har det svenska folkhemmet omfamnat den irländsk-amerikanska halloweentraditionen, som infördes här 1997. Det skedde efter ett styrelsebeslut av Svenska köpmannaförbundet om att skapa en ny köphelg och halloween har sedan konkurrerat ut den betydligt mer stillsamma allhelgonahögtiden.

Skräck konsumeras dock dygnet runt, året om, som aldrig förr.

– Det beror väl helt enkelt på att vi vill utsätta oss för det okända, gåtfulla, lite lagom skrämmande, i fiktiv form. Vi tycker inte om att bli skrämda i verkligheten, men i fiktionen vill vi pröva och utforska det skrämmande på lagom distans. Vi vet till exempel att barn i en viss ålder är väldigt fascinerade av att leka spöken och monster och bli lite lagom skrämda, säger Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Artikelbild

| I "Scream" från 1996 gick hjältinnan från att vara offer till att besegra sin plågoande.

– Det är en paradox: Å ena sidan undflyr vi allt skrämmande i verkliga livet, å andra sidan söker sig många till skräcken i fiktionen. Det har blivit en hausse av skräckberättelser, det produceras oerhört många romaner och filmer.

Yvonne Leffler har under hela sin akademiska karriär intresserat sig för skräckgenren, främst inom litteratur, men även på film och tv.

– Det var mitt avhandlingsämne en gång i tiden. Jag blev intresserad av varför det fanns så otroligt lite skrivet om skräcktraditionen i svensk litteratur, motsvarande den gotiska romanen i England. Och jag hittade förvånansvärt mycket, säger Yvonne Leffler.

Den svenska skräckromanens historia går enligt henne tillbaka till tidigt 1800-tal. Vissa författare, som Aurora Ljungstedt och Emelie Flygare-Carlén, har ägnat sig helhjärtat åt den här typen av berättande, men även flera av våra största författare har utforskat skräcken vid sidan av sina mer uppmärksammade verk, som Carl Jonas Love Almqvist i "Palatset", Selma Lagerlöf i "Herr Arnes penningar" och Viktor Rydberg med "Singoalla".

Artikelbild

| Petra Nielsen som Motricia Addams i "Familjen Addams" på Lorensbergsteatern i Göteborg 2013.

Vårt behov av skräck löper som en röd tråd genom historien, men vad som skrämmer oss varierar över tid.

– Den här typen av berättelser speglar samtidens ångest, monstret får spegla det som skrämmer oss då. Gestaltningen av monstret har sett väldigt olika ut i olika tider, men det har ofta drag av något i tiden som vi upplever har makt, som påverkar oss och är skrämmande, säger Yvonne Leffler.

Artikelbild

| Halloweenfirande barn, en gulligare variant av skräck.

Skräckgenrens popularitet och status har gått upp och ner.

– Tittar man på skräckfiktion så kan man se att den verkar vara mest populär när det inte är extrema tider, som under brinnande krig, men när det är relativt fysiskt tryggt men ändå finns en viss social oro – som i dag, när det upplevs finnas hotfulla scenarier runt knuten. Precis den typen av historiska lägen triggar igång den här typen av berättelser, säger Yvonne Leffler.

Skräckgenren är fylld av stereotyper, inte minst när det gäller bilden av kvinnan.

– I de tidiga romanerna var kvinnan ofta en oskuldsfull skönhet som utsattes för fara, ett offer och hela romanen handlar om hur hon ska undfly monstret. Den vackra, lockande femme fatal-typen är också väldigt gammal i den här genren. Sen har vi även kvinnor som blir offer på grund av att de är för mycket femme fatal, för promiskuösa, bara tillräckligt "rena" kvinnor klarade sig förr, säger Yvonne Leffler.

Någon gång på 1980-90-talen så reser sig dock kvinnorna även inom skräcken.

– Som i "Scream" till exempel, där hon först är hjältinnan som undflyr hotet och sen besegrar hotet. Det kan naturligtvis kopplas till att kvinnor har får en annan plats i dagens samhälle, säger hon.

En av de äldsta och mest klassiska skräckgestalterna, som lyckats hänga kvar, är häxan.

– Häxan har blivit oerhört populärt i dag, särskilt inom young adult. Man vet att tjejer läser mer än killar och de vill ha sina egna hjältar och monster. Häxan är lockande eftersom hon både kan använda sina krafter positivt och negativt, säger Yvonne Leffler.

Vid sidan av de mer handlingskraftiga kvinnorna, lever dock de oskuldsfulla kvar.

– Vi har kvinnor som blir besatta eller tagna av monstret som i "Exorcisten". Och skrämmande barn finns det många av, både tjejer och killar, men även det könlösa barnet, säger Yvonne Leffler.

En annan kategori är de till synes milda och ofarliga kvinnorna, eller tanterna, som Kathy Bates i rollen som Annie Wilkes i filmen "Lida", baserad på Stephen King roman med samma namn.

– Det är lite som i Hitchcocks "Psycho", med psykopaten, som ser ut som vilken vanlig människa som helst. Psykopaten har varit en av de stora skräckkaraktärerna sedan 60-70-talet, säger Yvonne Leffler.

Monstren tycks dock fortfarande vara huvudsakligen män.

– Frankenstein och hans monster uppträder om och om igen. Varulven är också oftast en man, även om det finns kvinnliga varulvar också, men klassiska monster tycks ofta vara manligt könade, konstaterar hon.

Skräckskildringarna skiljer sig inte bara över tid, utan även geografiskt. På senare tid har Yvonne Leffler tittat närmare på just dagens svenska och skandinaviska skräck och vad som utmärker den.

– Naturen har en helt annan roll i skandinavisk skräck, här finns det skrämmande ute i naturen, i vildmarken, eller skräcken kanske till och med är naturen i sig. Monstret känner vi ofta igen från folksagan, vi har mött det tidigare i sagan och nu har det vandrat in i den samtida miljön – det kanske finns troll trots allt, säger Yvonne Leffler och syftar på Stefan Spjuts deckare "Stallo" från 2012.

Med serier som "Jordskott" och "Ängelby" har svensk tv även anammat den gotiska traditionen.

– Där kombinerar man en ganska logisk polisutredning med typiskt gotiska skräckinslag, säger Yvonne Leffler.

Just att skapa en osäkerhet hos publiken är en effekt som skräckgenren jobbar mycket med.

– Det som gör dem typiska är att de ofta är svårtolkade. De riktigt bra skräckberättelserna har ofta ett öppet slut, där betraktaren hamnar i ett tillstånd av tvekan och osäkerhet om vad som egentligen har hänt, säger Yvonne Leffler.