HEMMA Från barndomshemmet på Alvare gård har Janne Nilsson fått uppleva en hel nation gråta över hans syster. ”Det är så sorgligt att Josefin inte själv fick uppleva allt det här” säger han.

Citatet här ovan är inte korrekt återgivet, ty Janne uttalar aldrig namnet ”Josefin” där vi sitter i köket på Alvare gård i När, gården där syskonen en gång lekte och där han själv bor kvar.

Det gör han praktiskt taget aldrig, för honom var hon Lillan och är så än i dag. Så därför är det så här han säger:

Artikelbild

– Det är så förbannat sorgligt att Lillan inte själv fick uppleva allt som har hänt...så förbannat sorgligt...

Josefin Nilsson avled den 29 februari 2016, hon hade då sedan några år flyttat hem till Gotland. Den 22 mars i år, då hon skulle fyllt 50 år, publicerades dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” på SVT och sedan dess är inte mycket sig likt. Filmen, som behandlar hennes artisteri men också den misshandel hon utsattes för i en relation under 90-talet, har setts av långt över miljonen svenskar och flugit ut över världen.

Ibland tar han bilen ut till Närsholmen, det är bara några kilometer. Där spreds den fyra år yngre systerns aska en förmiddag på hösten 2016 när stormen slet och det regnade från sidan, som om vädret gestaltade henne som person; aldrig lagom, alltid fullt blås.

Där drar vinden in från Östersjön, där är luften hög och färgerna klara, där ligger minnet av någon som älskats tätt inpå.

Artikelbild

Där flyger måsarna lågt med sina bullrande skratt, det som också bar Josefin genom ljus och mörker.

– Det var så lustigt...när den där filmen spelades in och vi gick mot kameran flög en mås precis över oss, ”ha ha ha” skrattade den, det var som Lillan var med oss där ute...

Artikelbild

Vi pratar om syskonens uppväxt i den här intervjun, om Josefins ljusa och senare mörka år, om hans saknad och om hur livet måste gå vidare.

Men vi börjar i socknen När på sydöstra Gotland, hela världens mitt.

Här har han sitt liv, Janne, långt från offentligheten på gården där syskonen växte upp. Alvare gård har gått i släkten i generationer, anorna går tillbaka till vikingatiden, det har pappa Allan forskat fram.

– Ett tag tänkte jag väl göra något annat, jag bodde stan några år, men så blev det ändå att jag flyttade hem och tog över här.

För att du är ende sonen?

– Nja, jag kände väl ingen press, på så vis. ”Gör som du vill”, sa pappa. Men det smyger sig ändå på, på något sätt.

Har du stannat i När eller har du blivit kvar, hur ser du det?

– Inte blivit kvar, nej, nej. Det är mitt eget val att stanna. Jag trivs med det.

I När känner han alla, han är ordförande i idrottsföreningen och han hejar när bilarna kör förbi. Här finns en driftighet och en särskild anda, ”När-andan”. En självkänsla alla som växer upp där matas med; ingenting är omöjligt, allt går att ordna.

– Ta samvaron i När-bodi, där pratar man med varandra, är den någon som inte kommer på några dagar undrar man vad som hänt. I stan finns ett kolossalt utbud, men ingen ser varandra i ögonen...där har du skillnaden.

På Alvare gård har det genom åren funnits biffkor och grisar, nu är bara grisarna kvar.

Verksamheten sorterar under Havor gård i Havdhem, vilken drivs av Jannes syster Hanna, hennes man Niklas och hans bror Håkan.

– Så jag är anställd på min egen gård, skrattar Janne. Dräng, kan man säga. Det är perfekt!

Janne är uppvuxen med artisteriet omkring sig, pappa Allan drev Närrevyn på 70-talet och skrev odödliga sångtexter som ”Summarn kummar” och finstämda ”Siv gutt”, sånger och textstrofer som varje gotländskt hjärta rymmer.

Storasyster Marie och lillasyster Josefin började tidigt sjunga och spela, i salen stod revyns flygel för vinterförvaring och på den lärde sig Marie hitta rätt bland tangenterna.

Janne skrattar åt minnet, hur de klassiska styckena fyllde huset:

– Nej, det var ingen boogie-woogie, precis, men hon var duktig, det märktes tidigt.

Jag frågar hur det var att sedan se dem lyfta, Ainbuskarna.

Hur var det? Ta mig dit.

Han skrattar, Janne. Minns 17-åriga Lillan som i nätstrumpor och läppstift sjöng att hon var ”en kvinna och inget jävla skjut” på Bryggeriteaterns scen och hur de sedan, plötsligt, tjejerna som vuxit upp ihop stod på Göta Lejon i Stockholm med självsäkerhet och pondus.

– Ja...det var ju jäkligt häftigt, det var det, man fattade liksom inte vad som hände, det gick så fort. Och så skrevs det en massa, det har det gjorts hela tiden. En gång kom en reporter och frågade ”hur är det att vara bror till Josefin”...

...ungefär som jag gör nu, alltså!

– Jo, haha, ungefär.

Så vad svarade du? Hur var det?

– Hon är lillsyrran, så det är bra med det, sade jag. Men det är klart jag var stolt, då och nu också.

Nyss på gården och med ens i tv och tidningar.

– Jo, men det var så fint med Lillan, de ryckte i henne från alla håll, Billy Butt ville värva henne, minns jag, men hon sade nej till allt. Ett tag blev jag nästan förbannad...men sett i efterhand var det nog bra, Ainbusk betydde mycket för henne.

Deras sånger tog plats i ett helt folks hjärtan. Fina ”Älska mig” som sjungs på både bröllop och begravning, och ”Lassie” som inte handlade om en hund utan om barnmisshandel, Marie som plågats av en mörk skoltid och som kunde – och kan – konsten att fånga vankelmodet i ord, Josefin som hängde sitt hjärta på en krok.

– På ett sätt var de samma person, det är därför det blev så bra. Jag tror det var Tommy Körberg som sa i filmen att Lillan fick publiken att komma till henne, inte tvärt om. Och det är nog sant, det.

För Janne blev fotbollen hans scen, när syskonen fångade publiken med sin sång fångade han bollar så det sjöng om det, som målvakt i FG86.

Den svartvita bilden på den här uppslaget kommer från hemmapremiären i division 3 mot Skiljebo 1988. Matchen slutade oavgjort och Janne gjorde karriärens bästa insats.

– Vi hade gått upp en division och jag var så jävla nervös innan, hade knappt sovit på natten, men sedan...jag vet inte hur många bollar jag tog!

Det är en fint minne från en tid som inte längre finns.

Så mycket är förfluten tid, så mycket ligger bakom, strålkastare som släkts, matcher som blåsts av, sånger som tonat ut. Sista fotbollsmatchen spelad, i Stånga-spelen harvar han i pärkens gubbklass.

Janne blir 54 i år, han är förbi de åren då den tidigare generationen gick med träskor, v-jeans och helskägg. Nu vilar bygdens väl och ve till dels på hans axlar.

Dagar har kommit och nätter har gått, på Närsholmen blinkar fyrens ledstjärna i mörkret. Allting har också gått vidare från ett så tydligt före och efter.

– Jo...att stå där i domkyrkan och begrava sin syster, och att mamma och pappa skulle tvingas ta farväl sin dotter...

Den 22 mars i år, den kväll då dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” premiärvisades, fick svenska folket en bild av Josefins artisteri, det som älskats av så många, men också helt andra toner, de allra mörkaste.

Uppståndelsen blev enorm, hela Sverige grät, tittningen på svtplay slog rekord, ”alla” kommenterade, tidningssidor och websajter fylldes av hennes en gång så blonda hår, ett helt land brann för Josefin.

Dessa enorma reaktioner, vad tänkte du?

Att den skulle väcka uppmärksamhet förstod han, säger han, men inte till den mildra grad.

– Första tanken var att det här är trendriktigt, att det ligger i tiden nu. Lillan gjorde allt rätt redan då, hon anmälde, försökte hjälpa, sökte aldrig hämnd...men då fanns ingen som lyssnade, var fanns alla då? Istället bads hon hålla tyst.

Han tystnar för ett tag, ser ut genom fönstret, där ute på gårdsplanen lekte de som barn, då, i en annan tid.

– Men det har uppenbart varit viktigt, det förstår jag. En del har hört av sig till mig, främmande personer som berättat sina historier...det är klart det är sorgligt att inte Lillan fick vara med när allting vände.

Det mörker som dokumentären satte ljus på hade varit verklighet för den närmaste familjen i många år; de hade sett hur hon falnade under de där 90-talsåren, hur den misshandel hon utsatts för präglat såväl kropp som sinne.

Från den sprudlande glada till en grå och rädd version av sig själv, skygg, ryggande, närmast omöjlig att få tag i även för den närmaste familjen då hon inte svarade i telefon.

– Vi fick göra ett kodsystem, två signaler, lägga på och sedan ringa igen. Hon blev så misstänksam och vågade inte lita på någon.

Ibland lämnade Josefin Stockholm och kom hem till världens mitt för att andas ut, känna doften av havet, låta vindarna över Närsholmen få hennes hår att flyga, en trakt där allt var hemma och vant.

Då var hon lillsyrran, hjälpte till på gården, körde skit, matade grisar, långt från kändisliv och paranoia.

Vi sitter i köket, allt är tystnad, Janne pekar ut på gården:

– Jag minns vi gick här ute en gång, ”ska du inte skita i alltihop?” sa jag, ”flytta hem, så kör vi gården tillsammans”.

Han tystnar igen, han är en oomtvistad berättare men ibland är det mellan orden den viktigaste berättelsen finns:

– Men nej, säger han sedan, det hade aldrig gått...det var alltid självklart att Lillan skulle hålla på med det hon gjorde.

Det var så starkt, så tydligt?

– Ja, så var det. För mig var det så. Det fanns inget annat, hon hade hittat sin plats.

Han har bearbetat sin sorg på sitt eget sätt, där hemma på gården. När dokumentären först kom på tal funderade han om någon skulle minnas henne, det var ju så länge sedan.

Han kunde inte haft mer fel.

Lillans öde kom att flyga som en drake över Sverige, ut över världen men fäst i en silkestråd där hemma i När.

Det är bra trots allt, tycker han, att sanningen kommit fram och att hennes öde kanske kan göra skillnad.

– Men jag önskar att jag sluppit det, att hon fortfarande fanns kvar här.