Att det ens blev någon film är svårt att förstå när dokumentärfilmsmakaren Staffan Julén beskriver sin första kontakt med den världsberömda vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj.

– Hon lyssnade intresserat när jag kom med mitt förslag, men svarade helt avvisande.

Förslaget gick ut på att han skulle följa henne och hennes arbete med en ny bok om kärlek, där hon i förarbetet till boken intervjuar mängder av ryssar och vitryssar om deras erfarenheter av kärlek. Men hon var inte alls intresserad av att bli någon slags huvudperson i en film. Dessutom hade hon, med sin bakgrund i Sovjetunionen och Vitryssland, svårt för dokumentärer överlag.

Artikelbild

| Zjanna, som var gift med en KGB-agent, intervjuas av Svetlana Aleksijevitj. Ur filmen ”Lyubov - kärlek på ryska”

– Hon är väldigt skeptisk kring dokumentärgenren, och förknippar den med lögn och propaganda. Hon krävde av mig att jag inte skulle göra en dokumentation, utan en gestaltning.

Efter en tids diskussioner kom de slutligen överens om att göra det hela som ett konstnärligt experiment, och Staffan Julén skulle få följa med och filma när hon gjorde intervjuer i Ryssland och Vitryssland som underlag för boken. Urvalet var basen i experimentet, berättar Staffan Julén:

– Vad väljer jag som man från väst ut från samma grundmaterial, och vad väljer hon?

Den svenska rapporteringen kring Ryssland kretsar till stor del kring president Vladimir Putin, förtryck mot oppositionen och den militära upprustningen. När Staffan och Svetlana träffade vanliga ryskspråkiga människor handlade samtalen om helt andra saker.

Artikelbild

| Det var efter att ha läst Svetlana Aleksijevitjs bäcker som Staffan Julén blev inspirerad till att göra en dokumentär om hennes arbete.

– Att bara träffa människor som pratar om kärlek, det var fantastiskt, säger Staffan Julén.

Resorna till Ryssland och Vitryssland öppnade en helt ny värld för Staffan, som rest väldigt lite i forna Sovjetunionen.

Artikelbild

| På uteplatsen har Staffan sällskap av ”Murare Karlsson”, skulterad av Hamrabon Svante Järdek.

– Något som tidigt slog mig var att folk var väldigt välformulerade och väldigt litterära. Man sätter sitt liv i relation till olika litterära gestalter, och sätter kärleken i relation till något mycket större, som socialismen eller katastrofer.

Staffan kunde inte tala någon ryska alls när han påbörjade arbetet, och förstod inte ett ord när han satt med under intervjuerna. Svetlana Aleksijevitj kunde inte engelska, så språkförbistringen var total. Författarens svenska översättare och goda vän Kajsa Öberg Lindstam blev en nyckelperson, hon följde med på resorna och möjliggjorde samarbetet under inspelningarna. Staffan beskriver Svetlana som en seriös person som kräver mycket av sin omgivning, att alla ska göra sitt bästa. Något som lärde honom otroligt mycket. Men han beskriver också samarbetet som präglat av motstånd.

Artikelbild

| När han började filma i Ryssland och Vitryssland kunde han ingen ryska, men efter ett par år kunde han åtminstone förstå en del.

– Det första motståndet var mot att göra en dokumentärfilm. Sedan fanns det ett motstånd i språket, och ett motstånd i att jobba med så små medel, säger Staffan Julén.

En annan försvårande omständighet var att Svetlana Aleksijevitj belönades med Nobelpriset i litteratur 2015, mitt under arbetet. Men tur i oturen var att arbetet med filmen redan kommit långt, när hennes schema över en natt blev extremt fullspäckat.

Artikelbild

| På uteplatsen har Staffan sällskap av "Murare Karlsson", skulpterad av Hamrabon Svante Järdek.

Efter fyra år av motstånd är den västerländske mannens urval klart, och en timme och 29 minuter färdigklippt dokumentärfilm återstår. Dels får vi se fragment av Svetlanas arbete med boken, där hon spelar in mängder av intervjuer på en liten kassettbandspelare som därefter transkriberas av en medarbetare på en mekanisk skrivmaskin. Bland det dussintal ryssar och vitryssar som intervjuas finns Zjanna, som träffade sin man när han i rollen som KGB-agent skulle förhöra henne angående hennes resande i tjänsten. Vi får också se ett rörande porträtt av hårfrisörskan Olja. Hon och hennes man skilde sig efter 20 år som gifta, men har inte flyttat isär. Däremot har de skaffat separata kylskåp, som står på varsin sida av köket.

– Vi säger bara hej och hejdå, säger Olja i dokumentären angående kommunikationen mellan exmakarna.

Artikelbild

| Regissören Staffan Julén har gjort flera uppmärksammade dokummentärer tidigare.

Staffan Julén:

– Det var många sådana öden. Ibland kunde vi inte sitta i deras lägenheter, eftersom det satt en man där och lyssnade.

Artikelbild

| Sedan 1986 spenderar han delar av året i Hamra på södra Gotland.

Mellan intervjuerna förflyttar kameran sig mellan gråmulna miljöer, där gamla sovjetiska betongmonument möter det moderna, postsovjetiska samhället. I en scen syns ett gigantiskt sovjetiskt monument uppställt på en länga butiker, i ett möte mellan kommunism och marknadsekonomi. Även i kärlekstemat återspeglas skillnaderna mellan det gamla och det nya Ryssland/Vitryssland, med det snabba bytet av ekonomiskt system och den ekonomiska kollapsen på 90-talet. I takt med omvälvande samhällsförändringar byter också kärleken skepnad.

– Privat lycka var inget att sträva efter i Sovjetunionen. Sedan sattes snabbt den privata lyckan framför allt, och nu har det gått över i en något mer modererad version, säger Staffan Julén, och tillägger:

– Kärleken var så otroligt viktig under sovjettiden. Det var det enda området där staten inte lade sig i.

Den gotländska socken där Staffan Julén har spenderat stora delar av de senaste 30 åren har spelat en viktig roll i processen. På Linhatte gård i Hamra, där sju familjer samsas om boytorna, har han varit deltidsboende sedan 1986. Under en period i slutet av 80-talet var han året runt-boende, men nu delar han tiden mellan Stockholm och Sudret. När han producerar sina filmer brukar han förlägga stora delar av redigeringen till gården, i ett ”hus på hjul” som Staffan brukar hyra av en bonde i trakten. Så var även fallet med den aktuella dokumentären, som han till stora delar klippte i Hamra. Det är något visst med att jobba på den här platsen, tycker han.

– Det är en kombination av lugnet, koncentrationen och att man är så nära naturen. Så fort jag kör fast går jag ner till havet. Och så är det en så levande bygd här nere.

Ett nytt projekt är redan igång. Det hakar i den senaste filmen. Kärlekstemat finns kvar, men nu har fokus skiftats till Sverige, och projektet går därför under namnet ”Kärlek på svenska”. För några år sedan kom en annan uppmärksammad film om svensk kärlek, ”The Swedish theory of love” av Erik Gandini. I den tecknas en mörk bild av ett Sverige som på grund av politiska reformer blivit ett kärlekslöst land.

– Jag ska visa motsatsen, att kärleken finns här också. Spärren kanske är längre, men när man väl öppnar sig så kommer det fram mycket.

Projektet ”Kärlek på svenska” är tänkt att mynna ut i dels en essäfilm som beskriver själva arbetet, som är ett forskningsprojekt för Institutet för framtidsstudier. Dels en fullängdsfilm, som i likhet med den ryskspråkiga motsvarigheten är tänkt att innehålla samtal om kärlek med svenskar, helst från landsbygden. Gotland är en av de platser där Staffan Julén redan nu söker intervjupersoner.

– Från och med nu kommer jag att efterlysa berättelser.

På lördagen visas dokumentären "Lyubov - kärlek på ryska" på Burgsviks bio, och från och med den 25 juli även på SVT och SVT Play.