DU&JAG Kristina Gellerstedt fyndade gamla foton och brev på en loppis och fram trädde en magisk värld som för 100 år sedan var nutid. Så förgängligt allting är, i dag är de som skrev dem borta.

Så länge hon kan minnas har Gotland varit Kristinas sommarparadis, hon som bott överallt men mest av allt i Stockholm.

Nu har hon och sambon till slut köpt ett litet vitt stenhus i Hörsne där de bor så ofta de kan. I hjärtat vill hon vara där för jämnan, men det finns ju en verklighet också.

Artikelbild

En verklighet som faktiskt förde henne till ön då hon fick tjänst på Riksutställningar i Visby 2016 men bara hann vara där ett år innan det lades ner.

­– Just nu letar jag jobb i hela landet, men drömmen vore att etablera någon slags verksamhet här, säger hon.

Sambon Klas-Göran arbetar som byggnadsingenjör i Visby men ännu finns en bostad även i Stockholm, de har inte riktigt vågat släppa taget om storstadens möjligheter.

Vi ska prata om tiden som går i den här intervjun, om förr och nu, om sirligt skrivna brev och om en svunnen tid bevarad i svartvitt.

Artikelbild

Kristina visade på en bild i sociala medier upp de fina brev hon hittat, något som fick mig att ta kontakt för att prata om tiden som går, om vad som är nu och vad som efterlämnas när vår tid på jrden är över, då vi ingenting kan ta med oss dit vi går.

Det var Kristinas mormor och morfar som brukade resa till Gotland. I ett album finns ett kollage med ett blekt fotografi från Bromma flygfält inklistrat tillsammans med biljett, en resa kostade 50 kronor och tog 55 minuter. Det är så länge sedan

Morfar Per-Erik var hobbyfotograf och arbetade bland annat som guide i Stockholm, på en guidad cykelutflykt till Drottningholm träffade han sin Kerstin och ljuv 40-talsmusik uppstod.

Kerstin, som under sina yrkesår var kontorist på Tore Wretmans restauranger, var Kristinas mormor.

­– Hon dog för tre sedan, den 5 mars, 92 år gammal, jag tyckte så mycket om henne, vi hade en så varm och fin relation hela livet, berättar Kristina.

Hon kom att bo på ön under sina sista år, mormor. Kristinas mamma Elisabeth bor i Lärbro och driver Gisslause lammgård, vilket mormors sista plats i livet.

En information inte oväsentlig för sammanhanget, ty det är där alla dessa brev och också foton kommer att få nytt liv så småningom. Men det kommer vi till.

­– Titta här, säger Kristina och slår ut med armen i det rum hon inrett som ett slags kontor med tunga, gamla möbler. Här är tre flyttkartonger, dessutom har jag hela källaren full med lådor.

I dessa kartonger finns morfars hela bildskatt, magasin på magasin fyllda med alla hans diabilder med motiv från fjärran och när.

Kristina minns barndomens tråkiga sittningar vid morfars diabildvisningar och projektorns varma surrande, men också med glädje alla berättelser runt bilderna, fotografier som i stunden blev till noveller.

Vi ska återvända till fotografierna och den där lammgården, men först till den brevskatt Kristina fick med sig från den där loppisen i Visby.

Det var egentligen inget särskilt med dem, inte mer än andra brev ty hon har fyndat liknande försändelser förr.

Men själva känslan! Att hålla i ett gammalt brev, att se utanpåskriften och sedan läsa dess innehåll, det lösgör fantasier och skapar faktiskt, menar hon, rent av magi.

­– Vilka var dessa människor, vad hade de gjort i sina liv och varför låg breven här, så många år senare, på en loppis utan att någon tagit hand om dem?

Inspirerad letar jag, när jag kommer hem efter intervjun, fram sparade brev ur mina egna vrår. Ett brev från mamma har den vackraste handstilen. Jag läser orden hon en gång skrev, varma och fyllda av kärlek, men samtidigt vardag. En dag skulle ju följas av nästa. Nu är hon borta men hennes närvaro känns i pappret.

Vi läser där vi sitter, Kristina och jag. De äldsta korten är från 1912, det är önskningar om en god jul, sirlig handstil, de flesta tycks skrivna av kvinnor, på ett brev till ”Herr Mattsson” ber någon ödmjukt att få komma och ”köpa några tunnor botatis”.

­– I vissa brevväxlingar blir det nästan som att lära känna personerna, trots att jag inte har en aning om vilka de var.

Vad känner du när du läser?

Hon funderar en stund, stryker över kuverten, där ute tar mars månad sikte mot ännu en sommar:

­– Jag blir rörd, det något så otroligt fint och rörande...fotografier och brev som ligger bortglömda i regnet eller i en låda i något uthus, människors hela liv! På en del kuvert står gatuadresser jag mycket väl känner till...det känns nästan lite förbjudet, som att läsa någon annans dagböcker. Men samtidigt, om inte jag läst hade de kanske varit helt glömda.

Fynden reser också andra frågor. Som: vad händer med våra egna sparande brev när vi en gång lämnar livet som vi känner det? Och: Hur kommer de nutida generationernas kulturarv att förvaltas, nu när breven blivit digitala mejl och fotografier lagras i datafiler.

­– Jag är ingen bakåtsträvare på det viset, det finns absolut mycket att vinna på digital lagring, men när jag nyligen besökte Landsarkivet i Visby och såg alla hyllor, alla dokument som finns bevarade...man ska ha klart för sig att det inte är pappret som är skört, de finns att se där. Det är mer skört i den digitala världen.

Jag tänker att risken finns för ett mer historielöst samhälle när den mesta dokumentationen blir digital.

– Med det digitala kommer fördelar, som att det blir enklare att sprida och tillgängliggöra, vilket på något vis är ett kulturarv, det också. Å andra sidan riskerar mycket att försvinna i bruset av annan information. Men det är absolut speciellt att ha något att ta i och känna doften av det förgångna.

Jag ber Kritina berätta om något brev hon själv skrivit, något som betytt något särskilt, och hon nämner ett till Florida alldeles nyligen, en viktig hälsning till en person som en gång betytt mycket för familjen.

­– För mig var det viktigt att det skrevs just för hand, det är som att det jag verkligen ville säga får en djupare innebörd då, det är inte lika flyktigt som ett mejl eller ett telefonsamtal.

Varför är det så, tror du? Jag känner precis samma sak.

­– Jag vet inte...det är som att de viktiga dokumenten ska vara ett papper, vigselbevis, visum, hyreskontrakt...som att det blir mer vederhäftigt då.

Får du själv många brev i brevlådan?

­– Haha, nej du, det är mest räkningar. Men de gånger det händer, när någon skrivit ett brev för hand...det är som att orden blir mer värda då, eller hur!?.

Om du är utomlands, skickar du vykort?

­– Det gör jag faktiskt, jag tycker det är roligt. Både att skriva och att få.

Att vänta på brev. Att gå till lådan varje dag eller hoppas på hallmattan. Den långa väntan, en konstform som inte längre finns.

Huset i Hörsne ligger i mormor och morfars gamla trakt. De brukade hyra en liten stuga i Hammars, Norrlanda, av farbror Eugen som drev affären i Dalhem och så cyklade de runt hela ön om dagarna och upptäckte nya platser. Det var på 50-talet, när Tage Erlander var statsminister och trafikanterna höll till vänster.

De hade alltid saker på gång, på Gotland såväl som i Stockholm. Det har Kristina upptäckt genom alla bilder, inte minst.

­– De bodde i Hammarbyhöjden och hade tre barn, men så fort de var lediga gav de sig ut i naturen, tog cykeln med påhängsmotor och stack på utflykt.

Hon visar album som de lämnat efter sig, de svartvita fotografierna har förklarande bildtexter i kulspets; Mjölkhämtning, Färsk fisk, Löväng i Alva, Folhammar, Langhammars på Fårö.

När fotografen tryckte på kamerans avtryckare var de alla i sin samtid. I dag är raukarna, husen, vägarna och stränderna kvar men människorna på bilderna är borta.

Med facit i hand vet vi vad de hade framför sig att uppleva. Precis som de som ser fotografierna av oss, dig och mig, i framtiden, då finns svaren på det vi undrar över nu. Hur tänker du kring det?

­– Att tiden har sin gång, att det är som det är. Men också tack gode Gud för att vi inte vet vad som kommer att hända...där var de, strax före det stora världskriget eller strax före klimatkatastrofen...vem vet vad de kommer att säga. Vilken tur att vi inte vet!

Kristina är i grunden fotograf och har under lång tid arbetat på Fotografiska museet i Stockholm, en stor del av sitt yrkesliv har hon ägnat åt att producera utställningar.

Planen är nu att använda sin morfars många bilder till en utställning på lammgården i Gisslause.

­– Vi har länge byggt på ett litet kafé där som vi hoppas kunna öppna till sommaren och där tänker jag även ha ett litet fotogalleri. Första utställningen blir med morfars bilder, det vore synd att inte göra något av hans skatt.

Där ska hon även använda de brev och vykort hon samlat på sig. För att koppla samman samtiden med en tid som flytt, skapa en stämning, ja, rent av magi.

”Pappa kom hem, för vi längtar efter dig, kom innan sommars är slut lilla pappa, åskar har gått och på kvällen blir det mörkt, stärnorna syns nu på himlen igen”. Ett av de mest kända breven, ”Brevet från lillan” av Evert Taube.

Hon har andra fotoalbum också, Kristina, inte bara mormor och morfars. Ett ropade hon in på en auktion för 20 kronor. För henne okända människor som en gång varit vid liv, inklistrade på kantstött och gulnad papp när de hade resten av livet kvar.

Vissa bilder har bleknat, andra har tagit stryk av regn och vind, tiden som gått löper som gulbruna skiftningar över dess svartvita yta.

­– Någon har tagit sig tid att ordna bilderna så fint, och så säljs de för några kronor för att ingen vill ha dem. Den förgängligheten gör närmast ont i hjärtat.