Recension

Scenkonst Sörmland

Ett dockhem

Artikelbild

| Siham Shurafa klarar balansgången utan att snava.

Länsteatern på Gotland, 4 & 5 oktober

 

Henrik Ibsens "Ett dockhem" har fått samma status som Orwells "1984" och Hellers "Moment 22". Det handlar om levande klassiker som blivit hörnstenar i det offentliga samtalet. Experterna vakar samtidigt ängsligt över sitt revir. "Ett dockhem" går väl an, men jämfört med "Hebba Gabler", "Vildanden" och "Rosmersholm" väger den lätt – så kan det låta när vittra herrar tar till orda (för Orwell och Heller har de ännu mindre till övers).

 

Snobberi? Högst troligt. Ändå kommer man inte undan att "Ett dockhem", "1984" och "Moment 22" främst är ihågkomna för vad de har att säga om världen vi lever i, inte för hur de säger det. Pjäsen om Nora, som sakta inser att hennes utåt sett idylliska äktenskap bygger på en lögn, bildade skola inom den tidigmoderna feminismen. Bevisligen har vi ännu en del att lära, för när Teater Sörmland i helgen dammade av 1800-talsdramat för två gästspel på ön spökade föga förvånande metoo i kulisserna. 

I grund och botten gör regissören Maria Weisby en ganska konventionell tolkning. Kläderna är tidsenliga och Siham Shurafas Nora känns igen. På scenen ser vi en energisk kvinna som sjuder av liv och kokar av vrede. Rollen fordrar dubbelspel, där förställning och nakenhet överlappas. Shurafa klarar balansgången utan att snava; hennes Nora är både yvig och sammanbiten. 

 

Det är framför allt i Jeff Lindströms gestaltning av maken Torvald vi får syn på vår egen tid. Den barnsligt osäkra framtoningen finns redan i källtexten, men till detta har fogats ett ständigt närvarande hot om fysiskt våld. Att helt stryka makarnas barn ur rollistan är en annan frihet man tagit sig. Noras agerande hamnar därmed i annan dager – och jag är inte säker på om föreställningen vinner på det. Med Helmers goda sidor och barnen försvinner även lite av tuggmotståndet. 

Sörmlänningarnas dockhem är ändå ypperlig teater. Det har i hög grad med Sven Dahlbergs utomordentliga scenografi att göra: En omvänd amfiteater som sluter sig klaustrofobiskt runt skådespelarna. Scenlösningen är inte bara visuellt slående, den fångar också träffande Ibsens syn på äktenskapet som ett fängelse, där de intagna tvingas in i ett spel av under- och överordning. 

 

Ibsen har fortfarande mycket att säga om världen vi lever i, även om intrigen ibland haltar. Tack vare Dahlberg förlorar vi aldrig budskapet ur sikte.