Josefin bröt till slut tystnaden

Efter årsskiftet är hon tillbaka på scenen, äldre, visare och mer sliten av livet än förr. Möt Josefin Nilsson i sin första intervju sedan 2008.

1 mars 1916 08:55

Den här intervjun med Magnus Ihreskog publicerades i december 2014 och var den första intervjun som Josefin Nilsson gjorde på över sex år.

Det här är ett minne: Josefin och Benny Andersson sitter i Polarstudion vid S:t Eriksbron i Stockholm, de har spelat in hela dagen, nu sitter de och lyssnar på resultatet, om och om igen. Josefin är rent av chockad, så jävla bra sjunger hon i ”The film I’d like to see”. Hon gråter, Benny gråter också, det är total musikalisk lycka.

Visby i december 2014, kvällen driver in från havet redan vid tretiden på eftermiddagen, råkallt den här dagen, regn i luften och allting är så länge sedan.

Så länge sedan de stora scenerna, så länge sedan strålkastarna slogs av.

LÄS MER: Sista intervjun med Josefin

Men en människa upphör inte att finnas bara för att hon lämnar de stora sammanhangen, inte ens en artist försvinner från jordens yta.

Så frågan är: vart tog hon vägen? Vad hände egentligen?

Vi ska ge oss in i musiken i den här intervjun, i nya showen ”Systrarna Sisters” men också in i den svarta tunnel hon så sakta börjar se ljuset i. För...

...vad hände egentligen, Josefin?

Vi dricker kaffe, Josefin har mjölk i sitt, hon ställer muggen på bordet och säger att...

– ...jag hade mått dåligt så jävla länge så till slut orkade jag inte mer, ingenting var roligt. Inte ens det jag älskar mest av allt, att sjunga och stå på scen, var kul. Psykiskt var jag helt slut. Så jag lämnade allt, människan Josefin Nilsson blev mitt stora projekt, att ta hand om den person jag faktiskt är.

2008 deltog gruppen Ainbusk i Melodifestivalen med låten ”Jag saknar dig ibland”.

Då var allting på upphällningen, den mask hon bar höll på att krackelera.

I tio års tid hade hon känt otillräckligheten. Gruppen med barndomsvännerna från När (Ainbusk) hölls vid liv parallellt med en solokarriär och framgångar på vita duken, med filmer som ”Adam och Eva” och ”Det blir aldrig som man tänkt sig”.

Hon tar mig med till den tiden, där vi sitter på Almedalsbiblioteket.

Till ångesten, till tungsinnet, till känslan av att allt var fel, trots att det utåt sett kunde te sig så lyckligt. Alla fina recensioner, samarbetet med Abba-Benny, hits som ”Heaven and hell” och Totta Näslund-duetten ”Alltid inom mig”.

Men sådant är ju bara kosmetika när det värker inuti.

– Jag och min dåvarande hade just köpt hus vid Mälaren, jag hade hund och bonusbarn…men inuti var jag var bara tom, helt slut.

Varför?

– Jag hade jobbat sen jag var 13, alltid bedömts och vuxit upp i det offentliga och så hade jag gått igenom en del ganska heavy saker privat. Jag föll igenom, kan man säga. Jag höll på med en platta, tre låtar kvar att spela in, men…nej. Jag bröt upp, lämnade allt och flyttade hem till mamma och pappa i När.

Hur kändes det, att bara bryta?

– Skönt. Så jävla skönt, Magnus. Jag saknade ingenting, var ute och gick med vovven och bara var…lättad.

Det här är ett minne: När hade ett riktigt vasst lag i fotboll i början av 80-talet, Josefin var en center som inte sällan gjorde alla mål. I laget fanns också Åsa Jakobsson som senare nådde landslaget. Även Josefin kunde nog nått en bit även hon. Men artisten i henne tog över, musiken vann.

Sedan fem år bor Josefin i Visby, tillsammans med storasyster Marie Nilsson Lind. De grälar, håller sams och är de bästa av vänner. Utanför deras fönster breder Östersjön ut sig och varje morgon tänker Josefin att ”hur ska jag någonsin kunna lämna det här!?”.

– Du vet, det är något med gotlänningar och havet, att se ut över vattnet gör mig gott.

Men tankarna på Stockholm finns, hon bodde ju bevars där mellan 16 och 40, längre tid än hon bott på hemön.

Och så älskar hon den staden och har de flesta av sina vänner där, stora delar av sitt liv, faktiskt.

– Jag gick Södra latins musiklinje och har inte den där Säveperioden som gör att jag känner massor av folk här på ön. Men vi får se hur det blir, det är en av de frågor jag kämpar med nu.

Om du tänker dig dit då du var 15, 16 år. Känner du den tjejen i dag?

– Jo…väldigt väl. Hon var inte rädd för något, älskade livet, såg alltid det fantastiska i det lilla…jodå, jag känner henne, hon finns kvar inom mig.

Om vi vänder på det, känner den där tjejen den du är i dag?

– Absolut. Och hon är lite förbannad på den här 45-åringen som inte fullföljer det som finns inuti, det som måste ut. Hon finns kvar, men jag har åkt på så jävligt många smällar i livet så jag har paketerat in henne lite, blivit rädd…men jag kämpar så gott jag kan för att få ihop den jag var med den jag är i dag.

Går det bra, tycker du?

– Det går långt mellan gångerna jag lyckas, haha. Men kanske går det nu, när vi ska upp på scenen igen. Vi får se.

En del av dem som vetat om att intervjun med Josefin skulle ske har frågat mig ”hur är det med henne egentligen?”. Som om jag hade svaret.

Och inte heller visste jag riktigt hur intervjun skulle te sig när vi väl sågs, jag var lite nevös, rent av. För det pratas ju så mycket.

Jag frågar om det är priset av berömmelsen, pratet, löpsedlarna och skvallret, det hon själv säger att hon aldrig läser. Jo, det finns ett pris, säger hon.

– Journalister har skrikit i brevinkastet och fotografer har följt efter mig i flera dagar. Det var helt sjukt när det var som värst. Men då låste jag in mig eller stack iväg någonstans, jag var tvungen att ta hand om ”Josefin Nilsson”.

Två av er fyra syskon är lantbrukare, är du i någon mån avundsjuk på dem?

– Verkligen! Jag har tänkt ibland att jag skulle göra något annat, men det är trots allt ändå det här jag vill. Men jag är avundsjuk på den friden de har, att de har ro att bara kunna vara.

Det här är ett minne: Josefin förställer rösten och ringer till Radio Gotland-programmet ”Firarvärt” och pratar in en födelsedagshälsning till sig själv. Det var startskottet, sedan ringde både hon och Marie många gångar och fejk-hälsade till allt och alla. Numera är det programmet nedlagt, dock av helt andra orsaker.

Livet har gått hårt åt Josefin Nilsson från Allvare gård i När. Hon är via två operationer stelopererad i en del av ryggen, spår av en destruktiv relation, hon har sitt nedkörda psyke och hon har problem med håret, vilket gör att hon bär hatt. Orsaken är något läkarna ännu inte kommit till klarhet med.

Trots det mår hon, säger hon, ganska gott. Ögonen lyser intensivt under brättet de nära tre timmar vi sitter tillsammans och skrattet är stort och busigt.

– Mitt i skiten har livet varit gott. I morse vaknade jag utan ont i magen, jag såg fram mot den här intervjun och…ja, jag mår ganska bra, trots allt.

Är det därför du och Marie ger er upp på scenen igen?

– Ja…det är dags nu. Vi har något att berätta. Det har alltid varit viktigt för mig, att ha något att säga på scen. Jag vill ta tillbaka kraften nu, få igång livet. Du vet, livet har varit på paus, jag längtar efter att leva igen!

Hur?

– Fullt ut! Bejaka mig själv, den kraften finns nu. Länge har det bara handlat om att överleva.

Ni har blivit visare skriver ni i reklamen för ”Systrarna Sisters”. På vilket sätt?

– Att kunna försonas med sina misstag och försöka att inte upprepa dem, att hitta sin egen mening, sin egen förvandling…jag har många frågor i mig just nu.

Har du några svar?

– Kanske. Jag tror det. En del, i alla fall.

Hon är 45 år gammal, Josefin. Mitt i livet. Nyss var hon tio och sjöng ”Fritjof och Carmencita” på Tiljans Talanger och tänkte den kvällen i pappa Allans röda Volvo hem till När att det där med att stå på scen, det är nog framtiden ändå.

Så rasande fort går den, tiden. Inte ens namnet, varumärket, får hon ha för sig själv längre, i mars dök en talangfull Josefin Nilsson upp med sin gitarr i tv-programmet ”Talang” och charmade dem som tittade.

”Josa” och syrran satt i tv-soffan då:

– Jag tänkte va fan, det är ju mitt namn, skrattar hon.

Jag är 52, så påminn mig, hur är det att vara 45?

– Haha, jag tänker inte så mycket på det…men jag inser att man måste ha kroppen med sig för att orka. Och så är det det där med den biologiska klockan...jag har tänkt att jag vill ha barn och familj, men det har aldrig känts rätt och bra. För mig måste det vara hundra procent rätt, jag kan inte bara låtsas.

Är det en sorg att inte ha barn?

– Jo, det är det. Men samtidigt…jag ser inte att jag kunnat göra på något annat sätt än jag gjort. Verkligen.

Du lever ensam, vågar du bli förälskad igen?

– Förälskad…det var länge sen, haha. När man är sjuk som jag varit så länge orkar man inte ens titta åt det manliga könet…men jo, varför inte?

Det finns ju så mycket framtid, trots allt, och så mycket att fylla den med. Kanske en skiva till? Ett soloalbum blev det (”Shapes” från 1993), tre, fyra till har jobbats fram men av olika anledningar aldrig blivit helt klara.

Drömmar finns och kanske kan ”Systrarna Sisters” bli en kick. Och så har hon Benny Andersson – som slängde sig på luren sedan han sett Josefin i tv-programmet ”Lörda’ hos Larssons” 1988 – som en slags musikalisk mentor, han ringer ibland och kollar läget. Det vore ju så roligt att kicka igång allt igen.

– Självförtroendet har alltid varit bra, självkänslan är det sämre med, säger hon.

Visby i december 2014. Från När till fjärran har hon rest, genom mörka tunnlar och över öppna fält.

Jag frågar var hennes hjärta finns och svaret är inget som förvånar – Närsholmen. Det är barndom, det är minnen, det är frid och öppet hav.

– Där känner jag livet…Närsholmen är tröst och sinnesfrid, när jag är där ser jag att vi människor är del av något större och att vi inte kan styra över någonting alls.

Så jobbar vi med nyheter
Magnus Ihreskog