VISBY Smokie kommer till Gotland på torsdag och sjunger om Alice i S:t Nicolai. ”Vissa låtar kommer man aldrig ifrån, vi är lyckosamma på det viset” säger originalmedlemmen Terry Uttley. Genom åren har bandet påverkats av ödesdigra katastrofer.
Jag var 15 år och i London för första gången, det var 1977, punkens år, drottning Elisabeth fyllde femtio, en femtiopenceare räckte runt hela stan, jag köpte musik i skivaffären His Masters Voice på Oxford Street, flera flera våningar fyllda med LP, det var annat än Radio Wallins där hemma.
Jag kom sedan hem till Småland med bland annat ”Greatest hits” med Smokie.
Och som den spelades! ”Lay Back in the Arms of Someone”, ”I’ll Meet You at Midnight”, ”Living Next Door to Alice” och de andra.
Jag köpte till och med en notbok med ackord för att kunna spela låtarna själv på gitarr. Ingen har dock någonsin hört mig göra det.
Skivan finns än i dag i min samling, om än ytterst sällan spelad numera. Eller för att vara helt sann: Aldrig. Klassiker är de hur som helst, vad man än tycker.
”Smokie kommer till Gotland” utropade jag på redaktionen när arrangören Thomas Deutgen – dansbands-Deutgen – hörde av sig i tidig maj. ”Vem då?” sa ungdomarna i bollhavet. Jag förklarade. ”Det ska jag hälsa mormor, hon blir säkert glad”. Jag tror de tycker att jag är gammaldags.
Torsdagen den 1 augusti spelar Smokie i S:t Nicolai ruin i Visby, första besöket någonsin på Gotland.
Så många år har gått sedan bandet bildades av fyra skolkamrater från S:t Bedes Grammar School i Bradford, Yorkshire, en syskonstad till Leeds.
I dag finns bara en ursprungsmedlem kvar, Terry Uttley med sin röst, sin basgitarr och sitt numera vita hår.
14 siffror bort svarar han i telefon när jag, med mitt numera lika vita hår, ringer upp för intervju. Han är hemma på gården, på landbygden utanför Bradford.
– Det här är mitt hem, här känner jag mig hemma, jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans, förklarar han.
Bradford, knappt en halv miljon invånare. Här har tiden haft sin gång och katastroferna avlöst varandra; digerdöden som gick hårt åt trakten på 1300-talet, sedan kom pesten, under 1900-talet har den tidigare utbredda textilindustrin fallit och Bradford City, hade sin senaste framgång 1911 då klubben vann FA-cupen.
Men ur all denna aska reste sig alltså i det tidiga 1970-talet bandet Smokie.
– Man skulle vara i ett band, även om det tog ett tag för mig att gå med. Det var Chris (Norman) och Alan (Silson) som startade, det var -66, jag jobbade på ett tryckeri då men vågade till slut lämna jobbet och satsa på musiken.
Vad siktade ni på, då i början?
– Ingenting särskilt, egentligen. Vi gjorde Top 40-låtar var helst vi kom åt, på pubar och andra ställen och till slut fick vi väl ett rykte om oss att vara rätt okej.
Pappa var också han tryckare och tyckte om att lyssna på opera men något musikaliskt hem var det knappast.
– Jag visste inte ens att jag kunde sjunga, inte spela heller. Men med tiden lärde vi oss, vi blev en smältdegel av Hollies, Crosby, Stills & Nash, Small Faces, Beatles...alla våra favoritband.
Men det tog sin tid att lämna Bradford och hamna på listorna, så många gånger som de blev refuserade. Sett i backspegeln finns det dock några minnesvärda ”nej, tack”. Som när de var på möte med förläggaren Dick James i London.
– ”Reg, servera de här killarna en kopp te” beordrade han och jag tyckte jag kände igen den där Reg, var det inte han jag nyss köpt en skiva med, ”Lady Samantha”? Jodå, det var det. Elton John.
Så Elton John bjöd er på te, där i tidigt 70-tal?
– Yes, men jag tror knappast han kommer ihåg det!
Han bubblar under intervjun, pratar och berättar, behöver sällan ens några frågor. Tycks tämligen oförstörd trots alla tusentals intervjuer genom åren.
När Smokie till slut slog igenom gjordes det med dunder och brak. Det var 1975, bandet hade kommit under Chinnichaps vingar, Nicky Chinn och Mike Chapman som skrev många hits under glam- och tuggummi-åren åt band som The Sweet, Suzy Quatro och Racey.
Terry kan än minnas känslan, hur den genomfor hela kroppen, då ”If You Think You Know How to Love Me” klättrade till nummer tre, sålde miljoner och spelades på radio.
– Jag var i mammas trädgård, jag vred på transistorn och där var vi! Efter sju år av ingenting! Det var magiskt...och sedan rullade det igång, vi var på ”Top of the Pops” i tv och Lulu sa ”jag gillar er musik”, vi kände oss som små pojkar, eller som Neil Armstrong...a giant leap for Smokie, haha.
...och året därpå, i november 1976, kom ”Living Next Door to Alice”.
”Alice” spelades först in 1972 av australiska bandet New World men blev då ingen succé. 1995 fick nederländska Gompie en hit med en 2.0-version, ”Who the fuck is Alice”, vilket fick upp Smokie på listorna igen.
Och här är han nu, snart 45 år senare, Terry Uttley. Än brinner lågan, hans hobby blev ett älskat jobb, förra året gjorde bandet 98 spelningar och 152 flighter över hela världen. Denna sommar far de mellan Tyskland, Norge, Sverige, Malta och Ryssland, i slutet av året väntar Australien, Tasmanien, Sydafrika.
– Att få göra det här...att åka världen runt och spela musik som folk tycker om, att slippa kliva upp klockan sex varje morgon, kämpa sig genom regnet och trafiken, komma hem till kvällsteet...kan man säga annat är att vi, jag, haft tur.
Med allt är alltså inte rosor, Smokie har gått på sina törnar, populariteten har dalat och medlemmar, som ursprungsrösten Chris Norman, har lämnat bandet.
Värst av allt var ändå bilolyckan som kostade en av medlemmarna livet.
Jo, säger Uttley i telefonen, glad och munter intervjun igenom, men här tystnar han.
– Olyckan var det värsta, det var 1995, på väg till flygplatsen i Düsseldorf, bussen körde av vägen i halkan, jag och Alan Silson klarade oss men Alan Barton, han som ersatt Chris då han slutade, skadades så svårt att han avled fem dagar senare. Hur går man vidare från sådant? Jag vet inte hur vi gjorde, men vi gjorde det, man måste vidare. Men det visade hur skört det är, att man ska ta vara på det man har.
En av Smokies låtar heter ”Going back to Bradford”, staden i hans hjärta. Mitt i Tipsextra-land, för alla som minns lördagarna med engelsk ligafotboll i tv; Leeds, Huddersfield, Manchester, Bolton, Blackburn, allt ligger runt hörnet
Det var för övrigt, på sätt och vis, fotbollens förtjänst att Smokie hämtade sig efter att faktiskt ha lagt ner under några 80-talsår.
På väg till Sverige 1982, för att sjunga kör på Agnetha Fältskogs skiva ”Wrap Your Arms Around Me”, var det inte roligt längre. Turnerandet hade slitit, ett uppbrott välbehövligt. Och så blev det. Smokie lade av.
Men det var ju det där med katastrofer. Den 11 maj 1985 inträffade en av engelsk fotbolls allra största tragedier. Under säsongens sista match fattade huvudläktaren på Bradford Citys hemmaarena Valley Parade eld varvid 56 människor miste livet och över 250 skadades.
Bilderna från katastrofen, som finns att se på en dator nära dig, är ohyggliga: elden, den svarta bolmande röken, människorna som flyr i panik.
Vid stödkonserten året därpå, till förmån för offrens efterlevande, fick stadens musikaliska stolthet Smokie frågan om att medverka.
– Så vi stämde instrumenten och efter fyra år var allt var som vanligt, vi var igång igen och sedan fortsatte vi, säger Terry.
Men annars har fotbollen inte haft särskilt stor plats i Terrys liv, i så fall mer rugby. Pappa var en rugby-fan och Terry kom därigenom att faktiskt under sex år sitta i Bradford Bulls styrelse.
– Men det var mest för pappas skull, jag var aldrig särskilt mycket för sport.
Så du hänger inte med i resultaten?
– Nej, det kan jag inte säga.
När du växte upp, den där lille killen du var, var är han i dag? Känner du honom?
– Absolut, jag har många vänner kvar från den tiden. Det gör att den finns levande, på ett sätt. Jag träffade flera av dem nyligen när jag var inbjuden till en teater som nyöppnade efter renovering. Så är för övrigt känslan i hela stan. Det var en ganska smutsig industristad förr, nu har den nytt liv, det är kul.
Är det den lille killen eller den äldre vithårige mannen som reser jorden runt med sin basgitarr?
– Det är nog båda två, man måste ha nära till det busiga, det är viktigt.
Den 1 augusti spelar alltså Smokie i Kultudralen i Visby för första gången, S:t Nicolai ruin med sina medeltida anor.
Ni kallar turnén ”The Golden Hits Tour”, är det vad publiken kan vänta?
– Precis så. En massa hits, men också en del obsoleta nummer från förr...det är svårt att få in nya låtar, då är det alltid någon publikfavorit som måste bort.
Men inte ”Alice” va? Stones utan ”Satisfaction, Tasteless utan ”I’s Raining Cows”...det går inte!
– What?
Ett lokalt band, forget it. Men Smokie utan ”Alice”, det går inte!
– Haha, nej det går inte. Men vi är lyckosamma på det viset...utan de låtarna hade vi knappast varit där vi är i dag. Jag är tacksam för allt.
Vad är det i er musik som går hem så stort över hela världen?
– Well, den är enkel, melodiös, alla kan vissla den...försök vissla en raplåt och du blir arresterad. Vi har kul tillsammans, på scen, tillsammans med publiken.
Efter intervjun letar jag fram den gamla skivan, ”Greatest hits”. Vinylen knastrar, jag är 15 igen, jag har jeansskjorta med tryckknappar som är enkel att slita upp. Det gör Monica en gång i skolan, det är ytterligt pinsamt, men samtidigt spännande. Just hon, på just mig.
Det var en utvikning, men det är sådan musiken är; det är billigaste sättet att resa; till Bradford och genom sitt eget liv.
De som går på den tidigt utsålda konserten har inte varsin konsertbiljett, de har en biljett till sina egna minnen.