Strax före slutet av den majestätiska låten, nej verket, "Senare år" – vilken spelas som konsertens fjortonde stycke – finns en central rad bland alla tusentals textrader under en Ulf Lundell-konsert.
"Jag väntar inte på ett lyckligt slut, jag väntar på att den här vreden i mitt blod ska ebba ut".
Det kan tänkas att den väntan rent av är över nu, att vreden är väck.
– Vi har aldrig haft så roligt när vi repeterat som inför den här turnén, sade trummisen Andreas Dahlbäck, han som nyligen flyttat till Gotland och alltid spelar så in i helvete, i en GT-intervju i lördags.
Om privatpersonen Lundell vet jag intet, han kan säkert vara vred, arg och irriterad över sakernas tillstånd emellanåt. Det noteras inte minst i de två senaste "Vardagar"-böckerna, noteras också i den begripliga ilskan över att nynazister annekterat hans "Öppna landskap" och textat om den, vilket beskrivs i låten "Sanning är ett udda tal".
Men för scenpersonen Lundell är spelglädjen tillsammans med bandet allt annat överskuggande, publiken på i Gåsemora-ladan bjöds på en resa med nedvevad ruta genom sommaren; glatt och energigivande.
Det ska erkännas: efter att år efter år hängt med bland alla album och ha sett närmare 20 konserter började jag till slut tröttna. Det blev för mycket, intresset falnade.
Tills en oväntad nytändning när vårens lyckopiller "Tranorna kommer" gavs ut, en livsglad fiolkryddad rökare om ljuset som återvänder, rum som vädras och kaffet som dricks svart och hett.
Om åldrandet men också glädjen att få uppleva ännu en dag. "Är själen okej, eller hatar du världen?".
Det var också "Tranorna kommer" som inledde konserten klockan 20.03 på tisdagskvällen, även på scen kryddad med violinisten Karin Hellqvist vilket är ytterligare ett lyft för ett samspelt band som låter förträffligt, det har ju kamperat ihop i över ett decennium.
Där finns Janne Bark och hans gitarrer som varit med alltid, där finns också Jens Frithiof, gitarr, Surjo Benigh, bas, Marcus Olsson, klaviatur och sax och alltså den hårt slående Andreas Dahlbäck.
Att gå på en Lundell-konsert är oförutsägbart vad gäller låtvalet. Med alla hundratals titlar att välja på görs låtlistan uppenbarligen om från kväll till kväll, under Fårö-aftonen bjöds låtar från alla årtionden, några klassiker, andra mer oväntade.
Det var en leende Lundell på scen, allt gladare ju längre spelningen gick, under "Öppna landskap" fick han publiken att sjunga med för att "tillsammans ta tillbaka låten från nazisterna", "Förlorad värld" tände ladan fullständigt vilket sedan höll i sig via "Är vi lyckliga nu?" och "Lycklig, lycklig" som sista låtar i ordinarie set.
Även under extranumren, där Lundell som sjunger bättre än på länge prisade Gåsemora som konsertlokal, var det eufori som genomfor såväl publik som musikanter.
Skrönan som inbäddas i "Om sommaren" tycks annorlunda för var kväll, att döma av filmklipp jag sett, den här gången om ett misslyckat bilköp vilket även fick bandet att skratta gott.
Kanske väntade han inte på ett lyckligt slut, Ulf Lundell, som han sjunger i "Senare år", men ett lyckligt slut blev det ändå efter tre timmar på scen.
Frågan är om jag någonsin sett honom bättre. Efter en stunds funderande kommer jag fram till att jag inte har det.