– Jag tänkte att jag ville berätta om min resa. Det finns många i Sverige som inte förstår vår situation. De tror kanske att vi bara köper en biljett för att komma hit, säger han.
Precis som för de flesta som flyr till Europa var det en mycket farlig resa, som kunde ha kostat Mohammad Nouri livet.
Till fots tog han sig genom bergen på gränsen mellan Iran och Turkiet vidare till Grekland och med gummibåt kom han till ön Lesbos.
– Resan var katastrof, säger han och tänker tillbaka.
Tillsammans med journalisten Linnea Nilsson har Mohammad Nouri skrivit boken om hans flykt som förde honom till Stånga och, för tillfället, slutat i Visby. Likt många andra svävar han i ovisshet.
Efter en ålderskontroll bedömdes han vara myndig och han har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Beslutet har överklagats, men inte avgjorts än.
– Det känns skitjobbigt och gör att jag inte kan koncentrera mig på studierna. Tankarna kommer automatiskt och jag kan inte glömma det, berättar han.
Migrationsverket anser att Mohammad Nouri kan skickas till Afghanistan – men han har ingen koppling dit.
Han är född och uppvuxen i Iran, där det beräknas bo 1,5 till 2 miljoner afghaner. Men många av dem saknar medborgarskap och Mohammad Nouri beskriver en tillvaro där han och hans familj saknade grundläggande rättigheter. De kan inte köpa ett hus eller ta del av social service.
– Det iranska samhället accepterar inte afghaner särskilt bra. Det är rasistregler där, säger han.
Mohammad Nouri har skrivit boken som ett UF-företag och i samband med Gotlands bokmässa, den 7-8 april, berättar han om den på Almedalsbiblioteket.
Han ser framemot att dela med sig av sina erfarenheter, det var det som var drivkraften under skrivprocessen. Att tänka tillbaka på flykten väckte minnen.
– I början var det verkligen jättejobbigt, men jag tänkte att om jag vill informera folk om det här, så måste jag klara det, säger han.
Just nu studerar Mohammad Nouri Sprint, språkintroduktion, på Gutegymnasiet. I höst planerar han att börja på teknikprogrammet och hoppas få jobba med datorprogrammering.
Men mest av allt hoppas han få stanna i Sverige.
– Jag vill bara kunna leva som en vanlig människa, ett lagom liv. Som alla andra som bor här.