Alla hamnar vi oundvikligen där, halvvägs på vår levnads bana med kappsäcken full av ånger. 40-årskrisen hinner alltid ifatt, hur snabbt vi än spurtar.
När Eric Palmqwist, gotlänningen som hörts i band som Monostar och EP’s Trailer Park, håller domedag med sig själv är domslutet inte nådigt.
”Vad har man egentligen uträttat när man besegrat en idiot?” frågar sig Palmqwist i ”Idiot”, inledningsspåret på ”En halv gris kan inte gå”, som släpps i slutet av veckan.
Det är en retorisk fråga, och alltså blir den hängande utan något rakt svar. Likväl rör det sig om en sorts avsiktsförklaring: Hur lappar man ihop ett liv som spruckit i sömmarna? Frågeställningen har en självbiografisk bakgrund, men den tänker jag inte gå in närmare på här (den som vill veta mer om Eric Palmqwists långa kamp mot sitt missbruk bör läsa Magnus Ihreskogs utförliga Du&Jag-intervju från i lördags).
Berättelsen som tecknas på plattan följer egentligen inte någon rät linje. Visst finns det ljusglimtar utspridda här och var – försonande spår som ”Helgon” och ”Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem” till exempel – men huvudtemat går ändå i moll.
Att dystra ”Mina dåliga val” är placerad som näst sista låt, när det naturliga hade varit en mer upplyftande final, säger något om ”En halv gris kan inte gå”.
Jag uppskattar verkligen greppet. På album av den här typen, sådana som vill ta med lyssnaren på en själslig resa, är det frestande att låta en förvandlig i rätt riktning ske successivt i logiskt uttänkta steg. Storyn blir tydligare på så vis – men också banalt uppbygglig.
En pånyttfödelse är inget man ror i land med över en dag, än mindre 30–40 minuter. Det finns bra och det finns dåliga dagar, och det vet Eric Palmqwist förmodligen bättre än de flesta.
Musikaliskt påminner ”En halv gris kan inte gå” en hel del om Palmqwists andra projekt, EP’s Trailer Park. Möjligen flörtar han mer med 60- och 70-talets psykpop här, men i grund och botten handlar det ändå om samma vemodiga singer-songwriter-country.
Det är skickligt producerat och välspelat rakt igenom – men tyvärr aldrig riktigt lika bra som fenomenala ”Lojsta & other stories from an island”, Palmqwists senaste platta med EP’s Trailer Park.
Det beror inte på låtarna i sig – för ”En halv gris kan inte gå” innehåller flera guldkorn – utan på hur de fungerar ihop.
Lite för ofta fastnar Palmqwist i samma makliga countrylunk; och det fungerade när dessa spår gavs ut separat som singlar, men när allt samlas på ett album blir helhetsintrycket ganska monotont.
Allra tydligast märks det halvvägs in, då Palmqwist otippat slänger in rockiga ”Floden”. För mig framstår denna Neil Young-riviga historia som en av plattans absoluta höjdpunkter.
Med det menar jag förstås inte att ”En halv gris kan inte gå” borde ha varit en rockskiva istället – bara att den blivit bättre med lite mer variationsrikedom.
Ändå måste man respektera Eric Palmqwists svenskspråkiga debut. Han är alltjämt en låtskrivare av rang, randanmärkningarna till trots. Dessutom lyckas han här med konstrycket vara självutlämnande utan att bli självupptagen. Bara det är en bragd.
Mannen själv erkänner att han inte nått hela vägen fram till målet. Det gläder mig. Efter att ha hört ”En halv gris kan inte gå” ser jag fram emot att följa honom på den resan, oavsett vart den bär.