Att 2019 se ett band som kallar sig Smokie kan generera rent filosofiska funderingar. Som: Var det verkligen Smokie som stod på S:t Nicolais scen eller var det ett band som spelade Smokie-låtar? Räcker det med en originalmedlem, i det här fallet basisten Terry Uttley, för att hålla ett bands namn högt?
Ser vi på 70-talssamtida listkollegor finns numera två upplagor av The Sweet, Slade turnerar utan rösten, varumärket, Noddy Holder och Status Quo reser alltjämt runt jorden trots att bara Francis Rossi var med från början.
Å andra sidan: Hur många egna produkter finns i fotbollslaget Real Madrid? I Chelsea? Och vem är mest gotlänning, en 15-åring som är född på ön eller jag som är inflyttad men som bott här dubbelt så länge?
Som med det mesta i dessa tider är det oklart vad som egentligen är vad. Utom en enda sak: Det gungar om Smokies gamla dängor.
S:t Nicolai såldes ut på nolltid när Bradford-gruppens första spelning på Gotland någonsin offentliggjordes. Deras låtar har ätit sig in de gråhårigas själ, och här fick vi dem allihop i ett pärlband under de medeltida valven.
Smokie, eller det band som spelar Smokie-låtar, har noll cred, men däremot en låtskatt att förvalta, vilket de gör i ”The Golden Hits Tour”.
En riktig rivstart gjordes med ”I´ll Meet You at Midnight”, ”Someting´s Been Making me Blue” och ”Lay Back in the Arms of Someone”.
Och så fortsatte det, aftonen igenom.
Smokie – som spelar överallt alltid och redan under fredagen riggat upp i Berlin – bjöd på en sprakande feelgood-show, fem glädjespridare som spelade ut hela registret av publikfrierier, som bland låtar de själva gjort kända bjöd på lika publikfriande covers, som ”I Don’t Want to Talk About It” och ”Have You Ever Seen the Rain”.
Steve Pinnell rev till och med av ett trumsolo, vilket man kanske trodde var utrotat.
I förgrunden spjuvern Mike Crafts grusgångsröst, förvaltande den nivå som originalsångaren Chris Norman satte. Vid hans sida Terry Uttley, som med sitt vita hår bland allt det svarta i någon mening accentuerade bandets historia, den som startade i Yorkshire i sent 60-tal innan genombrottet 1975, vilket kom att ta honom varv på varv runt jorden.
Det plöjdes inga nya fåror i S:t Nicolai, bröts ingen ny musikalisk mark och tur var väl det. Det var ju inte därför publiken kom.
Den kom för att höra sina favoriter, för glädje och välbefinnande, för att färdas bakåt i sitt eget liv. Ibland är det precis gott och väl.
Klockan 21.33 räknade kvällens sista låt ”Living Next Door to Alice” in. Många i den fullsatta ruinen fick med sig den hem i sin telefon, en kväll att minnas fram i tiden.