Senast jag intervjuade Marie satt vi i hennes och maken Magnus hem i Lummelunda och pratade om tillkomsten av låten ”Älska mej”, gruppen Ainbusks älskade stycke som kommit att leva ett eget liv sedan utgivningen 1991.
Det var i mars förra året, och intervjun publicerades under vinjetten ”Hitlåtens historia” här på Du&jag-uppslaget.
Under vårt samtal stod flygeln tyst och svart i vardagsrummet innanför de stora fönstren mot öster, som ett monument över en tid som varit.
– Jag putsar på den ibland, men skapandet har tagit paus. Det var så extremt förknippat med Josa, inte en ton har jag spelat sedan...
Och där tystnade hon. Som om fortsättningen var för smärtsam att ens uttala.
Josefin Nilsson gick bort 29 februari 2016, ett år före den där intervjun. Maries älskade syster, hennes andra halva som hon delat livet och artisteriet med. Hon lade sig för att vila och vaknade aldrig igen, efter så lång tid av sjukdom var livet över.
När vi nu ses igen för ytterligare en lång intervju är det i logen på Länsteatern i Visby. På torsdag är det premiär för ”Mina drömmars land – en show om Mi och Di”, det är det första hon gör på scen sedan ”Systrarna sisters” drog fulla hus våren 2015.
Just därför är allting så laddat, mer laddat än vanligt för en som alltid haft nervositeten och känslan av otillräcklighet nära.
– Jag är så nervös att jag är alldeles slut, säger hon.
Vad är du orolig för?
– Det vanliga...att man ska göra bort sig, spela fel, inte veta vad jag ska säga. Men också för hur jag ska klara av att inte ha Josa bredvid mig.
Men, säger hon, samtidigt är hon nu totalt orädd: Det värsta har peppar peppar redan hänt, för vad kan vara värre?
Men du vet ju att du klarar det!
– Jo...men vad ska jag ha på mig, Josa valde alltid mina kläder! Och tänk om jag får dålig kritik, det går inte att låta bli att ta åt sig, i så fall.
Bland kaffe och mandelkubb samtalar vi om livet som obönhörligt går, det liv Marie verkligen valde när allt stod på sin spets.
Det fanns stunder efter Josas bortgång då hon kände att hon var på väg att verkligen ge upp, då sorgen var förlamande svart.
– Jag är så söndergråten, har haft så fullt upp att överleva...vi var två sidor av samma mynt, Josa och jag, en introvert och en extrovert som delade allt. Jag har märkt att jag pratar i halva meningar nu vi avbröt varandra och fyllde i. Det är så tomt nu, Magnus, så du kan inte förstå .
Men nu är Marie alltså ändå tillbaka. Comeback säger en del, men så ser hon det inte. Livet och kreativiteten tog bara paus en tid. Nu tar den vid igen där allt stannade upp.
– Jo, så ser jag det. Det är underbart att ha hittat humorn och musiken igen, men det är annorlunda nu och på andra villkor. Det blir något, men det blir något annat.
Den där flygeln som stod tyst...var det du som till sist valde den eller valde den helt enkelt dig?
–Det var nog jag som valde musiken. Jag storgrät första gången jag satte mig och spelade..men jag hittade tillbaka via argentinsk tango.
Så pass?
–Ja...min Magnus skulle ha vernissage på sin utställning av horisont-bilder i våras och inför den började vi spela tillsammans, lite Tom Waits, lite tango. Jag kom in i musiken igen från det hållet och det är så underbart att vara där igen.
Där och då kom även sången ”Lilla syster blå” till, en sång som också finns med i den nya föreställningen:
”Trots alla mörka sorger så kommer det en vår. Om du vågar dansa, så dansar jag. Om du vågar älska så älskar jag”.
–Allt det där jag alltid gjort, skrivit, spelat, skapat, allt jag måste göra för att finnas till...plötsligt fick det plats i mig igen.
Föreställningen ”Mina drömmars land” handlar på ytan om landsbygden och dess mående, om en son som förväntas ta över gården men i själen vill något annat.
I en djupare mening handlar det om att faktiskt välja det liv man själv vill leva.
Med sin känsliga penna har hon målat en musikalisk tavla om kärlek, om gutamål, om Jonassons dass, om relationer och kaffebröd, om stränder, ängar, hagar och gårdar, om havet och den stora stjärnhimlen där uppe.
Josefins röst finns i snart sagt varje ord eftersom rösten hela tiden finns inom Marie.
Den mest akuta sorgen som gjorde så fysiskt ont är över. Nu ligger saknaden som en evig ton bakom allt, precis som bruset från Östersjön gör vid Lummelundakusten och vid barndomens ängar i När.
– Livet går inte i repris och det är väl en jäkla tur det, som jag brukar säga.
Och i den onelinern finns som vanligt en svartare botten?
– Jo...det är ingen lätt match att leva, det är det inte. Fem operationer på ett år, en massa medicin, död och depressioner och skit, säger hon och ler snett.
Det är en överlevnadsinstinkt hon har, att hitta humor även i det svarta, ett skratt att värma sig vid.
”Det gäller liv och död” säger man om det mesta, har det uttrycket fått en annan innebörd nu?
– Ja, mycket...det går inte att förställa sig den sorgen förrän man varit med om den, ja, inte ens då!
Hon har en plats, säger hon, dit hon går för att vara som allra närmast, där når henne de sista orden de sade till varandra; ”Jag älskar dig”, ”Jag älskar dig med”. Och det händer att hon ser henne på stan, en bråkdels sekund bara, sedan borta.
– Jag går fortfarande in på macken för att köpa snus och ibland står jag med telefonen i handen för att ringa. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå var Josa är. Var är hon? Hon var ju här nyss?
Under den dryga timme vi sitter bland speglar och smink på Länsteatern är det nästan lika mycket tystnad som prat, som att det är mellan orden den sannaste berättelsen finns, orden som bara hjälper oss en bit på vägen.
Sorgen och saknaden är påtaglig, men med tiden har även ljuset letat sig in, som de där mjuka solstråken som slår in i huset i Lummelunda när solen går upp i öst.
– Ibland känner jag att jag inte orkar gråta mer, jag kan bli så trött på sorgen att jag vill spy! Men jag går hos världens bästa terapeut och har lärt mig att fortsätta leva. Vet du vad jag längtar efter mest?
Nej.
– Jag längtar efter att bli fri, att se möjligheter, att släppa sorgen och skulden och plikten och uppväxten och skit...att bli fri!
I en tolkning av amerikanska singer-songwritern Janis Ians finstända sång ”Stars”, i föreställningen kallad ”Stjärnor”, sjunger Lee Gotvik Maries ord med sin samtidigt klara som vemodiga röst:
”Någon syns mer medan andra faller ner, tills det bara finns väntan, att få lysa lite till, så som alla själar vill”.
Vill du lysa, Marie?
–Det vill väl alla...samtidigt är det vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss mest, var det inte så han sa, Mandela?
Jo, så var det. Nelson Mandelas installationstal som president i Sydafrika 1994. ”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk? Men hur skulle du kunna vara något annat?/.../”
Det är vad det handlar om. Att tillåta sig ha drömmar men också att låta andra drömma utan att dras ner av det. Den lyckan finner hon hos sin älskade Magnus Lind.
Hon kan, säger hon, inte nog förklara hur mycket han betyder för henne. Hon låter som en förälskad tonåring, nästan.
– Jag är så kär i min man...tänk att jag var så begåvad att jag fångade honom, det gjorde jag bra! Och jag känner sådan ömhet för att han faktiskt flyttat hit, han urstockholmare men har svept in här som Karlsson i Hemsöborna, hänger med polarna på Tempo i Stenkyrka och spelar på trav och uttalar alla socknar fel...det är inget annat än lycka.
Så det finns lite lycka, trots allt?
– Ja...min man, mina syskon Hanna och Janne med familjer som jag älskar så mycket. Och att vara hemma på Gotland, det karga, det bördiga och så havet. Men ändå är det den där bergochdal-banan...det finns alltid något att ha ångest för.
Melodin till föreställningens titellåt är skriven av mångårige vännen Benny Andersson.
Benny, som trott på och samarbetet med systrarna Nilsson sedan första gången han hörde dem och som också bland annat stöpte tonerna till nämnda ”Älska mej”, var den förste utanför familjen Marie ringde till den där februaridagen för två år sedan.
– Han är en riktig vän, på ett sätt har han dragit in mig i livet igen. Ringt då och då och pratat om allt och inget, precis så som vänner gör.
Varmt pratar hon även om Länsteatern och hennes tre musketörer, som hon kallar dem: producenten Thomas Sundström, skådespelaren Lennart Bäck och teknikern Ulf Grönhagen.
–De har hjälpt mig ur sorgen, Thomas har frågat mig om texter, visat att han trott på mig. Det är ju bra att andra gör det åtminstone, säger hon och ler snett. Jag är ju en olycklig typ, du vet.
Det är i en av de där tysta, reflekterande stunderna under intervjun Marie plötsligt säger, apropå egentligen ingenting:
–Jag kunde inte tänka mig att det skulle bli så stort när Josa dog. Det ringde hela tiden och tidningarna var fyllda med henne. Samtidigt var det på något sätt helt naturligt, varför skulle det inte vara så?
Hur då, menar du?
– Det var det enda som upptog mig, så varför skulle det inte vara det viktigaste i världen! Efteråt kan jag tycka att det var ganska hedrande, men samtidigt...
Ja?
– Samtidigt tänkte jag ”du skulle veta, Josa, hur mycket alla saknar dig nu!”. Hon hade så dåligt självförtroende under hela sin karriär...tänk om hon fått höra allt fint som sades. efteråt Nej, man ska säga saker medan det ännu finns tid.
Då gör vi det! Du är bra, Marie. Det vet du, du kommer att skina, det här kommer att ordna sig.
– Tror du? Jo, kanske, jag hoppas det. Jag är så himla nervös bara. Och vet du, du är bra, du också.