Den första frågan varje år när sommarens uppsättning på Romateatern presenteras för allmänhet och press blir nästan alltid densamma: Några stjärnor?
Valet av pjäs tycks bara intressera fanatikerna.
Shakespeares dramatik lämpar sig också för stjärnstrålande soloprestationer. Du måste se hans Hamlet, med betoning på hans, brukar det ju heta.
2018 är det som bekant 100 år sedan Ingmar Bergmans födelse. Barden från Avon har därför tvingats ta ett steg åt sidan till förmån för den avsevärt yngre dämonregissören på Fårö.
Jag utgår från att det rör sig om en tillfällig sommarflört; lagom till nästa spelperiod lär Romateatern vara tillbaka i Shakespeares trygga famn.
Hos Bergman finns inga odödliga roller i klass med Hamlet, Lady Macbeth eller Puck. Det skulle i så fall vara den schackspelande riddaren Antonius Block eller Döden själv – men Fredrik Egerman, Desirée Armfelt och Petra? Ringer det några klockor? Så heter i alla fall några av personerna i ”Sommarnattens leende” – Bergmans enda lyckade komedi, som nu blivit teaterpjäs i Roma.
Visst syns en och annan stjärna i ensemblen, Lia Boysen och Rachel Mohlin till exempel. Men båda gör entré sent i föreställningen och ingen skulle få för sig att säga: Du måste se Rachels Charlotte.
Det har inte att göra med skådespelarinsatserna; figurerna är tunt skissade även i originalet. ”Sommarnattens leende” kan beskrivas som ett lustspel i klassisk anda – eller finbuskis.
Då hör det till att persongalleriet ska befolkas av stående typer i stil med pigan, kusken, greven, advokaten och skådespelerskan. Samtliga finns med i ”Sommarnattens leende”, och alla hånglar med alla.
Alltså rörs det om rejält i relationsgrytan under föreställningens dryga två timmar. Vi känner igen de erotiska förvecklingarna från Shakespeares komedier, men i ”Sommarnattens leende” får det envetna raggandet en bergmansk twist. De amorösa lekarna går inte ut på att kusken, pigan och de andra ska ha hittat den rätta, själsfränden, i slutscenen.
Bergman ville nog mest av allt visa hur svårt det är att navigera genom livet. ”Sommarnattens leende” är en lektion i kärlek, där även de fullärda börjar stamma när magistern förhör dem på läxan.
Sötma och sälta således. Sedan Romateaterns ledningsskifte för några år sedan har den förra smaken varit den dominerande – med bättre och bättre resultat.
Känslan för spektakel och komik är fint utvecklad vid det här laget; i år överträffar Romateatern dessutom sig själv med våghalsiga akrobatnummer, pistolknallar och spektakulär rekvisita.
Men till skillnad från de första svajiga åren går man inte längre bananas med de farsartade inslagen bara för sakens skull. Smakupplevelsen har blivit mer komplex helt enkelt.
Vi har nog regissören Hugo Hansén att tacka för det. Det som blivit bättre på Romateatern med åren är först och främst helhetsgreppet – att flera känslolägen tillåts samtidigt, allt i enlighet med en ordentligt genomtänkt regitanke. Egentligen utmärker sig inte någon av skådespelarna i ensemblen märkvärt – det är i samspelet som gnistan tänds.
Bergman hade ett uttryck för detta: Så fort en skådespelare ”öppnar eget” blir uppsättningen skit.
Det finns som sagt flera bekanta ansikten i ”Sommarnattens leende”, dock ingen Laurence Olivier eller Kenneth Branagh som stjäl showen.
Men vad spelar stjärnorna för roll när himlen är klarblå? Jag tror att Ingmar hade uppskattat den här iscensättningen. De gjorde jag i alla fall.