Det skiljer nio år mellan Vilhelm Blomgren och hans lillebror Karl-Petter. Som han fantiserade, Ville, då för 15 år sedan när han var nio och skulle få ett lillasyskon.
Hans minne når inte riktigt ända dit, det har ju faktiskt gått mer än ett halvt liv och dessutom har han hunnit bli vuxen. Men ändå:
– Jag såg fram mot det, en bror att kanske spela basket och fotboll med...och så blev det så här.
Vi ska komma till den relation som växt fram mellan dem, som går över alla gränser och som får dem båda att växa.
Karl-Petter, känd från Karl-Petters Orkester, är född med en funktionsvariation, något som ställde hela tillvaron på ända när han kom till världen den där junidagen 2000.
Hos familjen Blomgren-Olsson handlar det mesta om musik. Pappa Fredrik spelar med bandet Bobby Mull, mamma Ylva gör skivor och konserter i eget namn på egna förlaget Blå Moln och syster Vendela studerar just nu musik och sjunger jazz på Fridhems folkhögskola i Svalöv.
Det är liksom svårt att komma undan, hela uppväxten har präglats av toner och teater.
– De lördagskvällar när hela familjen är samlad blir det alltid någon form av show, ofta är det Kalle som vill spela teater, skrattar Ville.
Vilhelm går för närvarande sista året på Högskolan för scen och musik i Göteborg, men är hemma i Visby för att skriva C-uppsats i ämnet ”status i scenkonsten” och medverka i pjäsen ”Jorden vi ärvde” på Länsteatern.
Målet är, säger han, att i framtiden röra sig fritt mellan talteater och musikal.
– Och att spela pjäser som har något att säga. Var spelar ingen roll, om det är i Visby eller New York.
Vad är det du vill berätta?
Han funderar ett tag, artisteriet sitter så djupt och upptar hela hans inre. Den där atmosfären på en teater som han aldrig kan lämna; fascinationen för mörkret, tystnaden, kreativiteten, sorlet när publiken anländer, strålkastarna, applåderna.
– Vad jag vill...musikalrepertoaren är generellt ganska tillrättalagd och tråkig. Det är viktigt att inte cementera normer, att arbeta etiskt gränsöverskridande, säger han.
I höst väntar sedan huvudrollen i Göteborgsoperans uppsättning av musikalklassikern ”Hair”.
Även Karl-Petter är en scenpersonlighet. Vilhelm kallar honom rent av ett socialt geni, såväl på tiljorna som i det verkliga livet. Och så har han ju sitt eget band där han får blomma: Karl-Petters Orkester.
Där spelar han trummor, går in i musiken så hela han kommer i svängning till låtarna Ylva och Fredrik skrivit. De har titlar som ”Kär kär kär” och ”Flickan från Damaskus”.
...gungar och svänger, tills han mitt i en låt kanske reser sig och gör ett trolleritrick eller får lite plötslig feeling för dans.
Ingenting är omöjligt, inget är för lätt eller för svårt, allting bara är, nu och alltid. Bara genom att vara Karl-Petter lär han sin omgivning om det liv vi alla försöker leva.
Vi blev sorgsna även i min familj. Vi väntade barn samtidigt och fick veta att det hos Blomgrens inte riktigt stod rätt till. Och så blev det som det blev. I låg- och mellanstadiet kom sedan vår son och Karl-Petter att gå i samma fritids.
Karl-Petter har inget av läkarvetenskapen uttalat handikapp. Från början var prognosen dålig, ett tag fanns en tveksamhet att han någonsin skulle kunna gå.
Så blev det inte. Han har lite svårt med talet och koncentrationen, men han kan gå, han kan springa, gott och väl så. För närvarande går han sista terminen i nian på Solbergaskolan.
Det är ingen tvekan om att musiken, teatern och trolleriet är Kalles liv.
– Titta, säger han, och trollar bort bollar och röda näsdukar där vi sitter i familjens kök en torsdag i mars.
Inte nog med musiken i hemmet, han har också under uppväxten hängt i reggaebandet Safaris replokal i Konstskolan och kompat Gunnar Järeld på ”Broa” Broströms trumset. Sämre skola kan man ha.
– Och i 15-årspresent fick han en egen scen vid vårt sommarställe i Bunge. Där kör han shower hela somrarna, berättar Vilhelm.
Det strålar av brödrakärlek mellan de båda, det är alldeles uppenbart. Och redan tidigt i intervjun säger Vilhelm det som jag från början var övertygad om att han skulle säga:
– Kalle har givit mig så oerhört mycket som människa.
Vi pratar just om det, om att ha ett syskon som inte är som de flesta andra, hur det var när den verkligheten verkligen trängde sig in:
Du var nio år och gick i trean, Ville. Hur var det att är inse att din bror inte var riktigt som ni förväntat er?
– Hela mitt liv har jag varit uppfostrad med allas lika värde, att olika handikapp inte är något konstigt, så...
...jo, jag tror absolut att det är så och så tycker även jag. Men när det kommer ända in i det egna hemmet, jag är övetygad om att det finns även andra känslor då.
Han dricker av sitt te, solen slår in från den franska balkongen, där utanför syns Visbys röda tak:
– Jo, säger han. Det fanns så klart stunder när jag tänkte ”oj, hur ska det bli?”. Jag ville ju ha en lillebror att spela basket med och lära honom en massa grejer.
Det är svårt med orden när jag skriver det här, svårt att välja rätt ton. Vad är egentligen att vara normal? Och hur värderar vi människor? Ett felaktigt ord kan göra så illa.
För Kalle har verkligen givit familjelivet en slags guldkant.
Det har varit mycket jobb och mycket oro, inte tal om annat. Först chocken och gråten, men sen när allt landat: Så här sa mamma Ylva i en Du&jag-intervju 2011:
– Jag är verkligen skitglad när jag är med Kalle, han ger så himla mycket tillbaka.
Ungefär så säger Ville nu:
– Det låter som en klyscha, men det är faktiskt så; Han har fått mig att lägga fokus på de saker i livet som är viktiga, småproblem betyder inget längre.
Det finns så mycket kärlek i Karl-Petter, säger Vilhelm. Bara kärlek, ibland lite ilska. Men inget av det andra; inget tvivel, inga negativa tankar.
– Om världen vore full av Karl-Pettrar skulle det inte finnas så mycket hat!
Vilhelm säger att han och Karl-Petter nog faktiskt beundrar varandra. Kalle har sett sin bror i ”Jorden vi ärvde” flera gånger. I djup koncentration har han följt handlingen och tagit in varje nyans.
Ville å sin sida beundrar Kalles sociala förmåga; att kunna ta en publik, att skaffa vänner och till och med skaffa påhugg:
– Jag hjälper till på (krogen) Bageriet, säger han. På fredagar. Då har jag svart skjorta och svart förkläde, serverar mat och trollar!
Så mycket glädje, så mycket tacksamhet, under intervjun kramar de varandra flera gånger.
Men den där andra sidan finns också, då när guldkanten sotar igen och tillvaron mörknar.
Han plockar några minnen, Ville. Hur han en tid, då han bodde i en liten etta i samma hus, tvingades låsa dörren och inte låtsas vara hemma för att få vara i fred.
Hur det grävde i hjärtat hos en som har svårt att säga nej, men han behövde även sin egen tid emellanåt. Utan skådespel och lattjolajban.
Och sorgen i att Karl-Petter till sinnet faktiskt ännu och kanske alltid är ett barn:
– Det kan vara både härligt och besvärligt att han är så barnslig.
Hur då?
– Liksom; ska det alltid vara så? Ibland säger jag att ikväll skiter vi i att spela teater, nu pratar vi istället.
Det kan bli fantastiska samtal, även om de är sällsynta. I de stunderna får Ville en glimt av den Karl-Petter-värld han aldrig annars ser.
– Jag kan fråga vad han tänker på, om han varit ledsen kan vi prata om det. Men det händer inte så ofta, tyvärr.
Är det en sorg hos dig, att inte ha just den djupare kontakten?
– Ja...på ett sätt är det så, att inte riktigt få veta vad som rör sig i hans tankar.
Jag frågar om Ville någon gång, som det barn han var, kände det pinsamt att ha just Karl-Petter till bror. Nej, säger han, aldrig att han känt så...
–...men jag har fått försvara honom.
Berätta.
– ”Din brorsa är handikappad!” Jaha, vad ska man svara på det? Det hände nog att jag fräste ”lägg av!”. Men det är förstås helt fel svar...
Han blir allvarlig här, Ville. Stryker undan sitt hår, det långa, mörka:
– Det som provocerar mest och som gör mest ont är ord som ”CP” och ”mongo”! Jag blir så fruktansvärt...jag säger alltid ifrån, det är verkligen min uppgift, tycker jag.
Är det mycket så, menar du?
– Det händer. Det är så jävla tråkigt, det gör mig så ont, jag menar, det är samma kraft i det som i n-ordet.
Vad har du lärt dig av Kalles spontanitet?
Han skrattar, Ville, säger:
– Jag kan vara rätt tillrättalagd. Ibland blir jag bara så trött på mig själv och tänker: nu gör jag som Kalle, nu skiter jag i om jag låter eller säger nåt som verkar konstigt.
Vi avslutar intervjun, Karl-Petter gör ytterligare några trix ur sin trollerilåda.
Ville tittar på och säger att, nej, det blev inte som någon trodde att det skulle bli:
– Men sen anpassar man sig, och nu...att spela med Karl-Petters Orkester, att titta bakom sig och se honom sitta där vid trummorna och showa...det är inget annat än ren glädje och ren lycka.