Det drar lite kallt i det gula 1800-tals huset. Restaurangen och pensionatet har stängts för säsongen och värmen dragits ner. Härinne råder ingen minimalism, husets karaktär har bevarats samtidigt som porslin från sensommarens sista bröllopsbjudningar står kvar och i matsalen fylls två stora bord av torkad trumpetsvamp.
Dokumentärfilmaren Tina-Marie Qwiberg, som äger gästgiveriet tillsammans med sin familj, har nyligen kommit hem från en gala i Stockholm där hennes och brodern Mikael Qwibergs senaste film ”Sista skörden” nominerats till ett hållbarhetspris. Nästa vecka reser hon tillsammans med dottern och kollegan Josefin Qwiberg till Barcelona för att tävla om världens äldsta miljöfilmspris.
Höga tittarsiffror och prisnomineringar gläder såklart Tina-Maria Qwiberg, som tror att en del av framgången beror på att filmen kom rätt i tiden.
– Det finns ett sug efter den här kunskapen och att tittarna får någon form av helhetsbild.
”Sista skörden”, som handlar om hur dagens storskaliga livsmedelsindustri utarmar matjordarna, är en fristående fortsättning på ”Bieffekten”. Nyligen påbörjades arbetet med nästa dokumentärfilm, i den tänkta trilogin.
– Den handlar om ännu en ändlig resurs – sötvatten. Den kommer att byggas upp som de andra filmerna, där vi påvisar hoten och berättar vad vi har, för det är inte så jävla mycket alltså, berättar Tina-Marie Qwiberg.
Under arbetets gång kommer filmteamet att besöka flera länder och på så sätt visa tittarna vilken roll sötvatten spelar i klimatförändringarna.
– Det är vatten– och koldioxidcykeln som ställer till det, eller det var ”vi” som ställde till det från början, säger hon.
Det finns många allvarliga hot mot dricksvattnet. Bekämpningsmedlet glyfosat, som finns i det ökända ogräsmedlet Roundup, har hittats i skånska brunnar.
– Det är Monsantos succépreparat som används över hela planeten. Vi har på något sätt tappat bort det här med försiktighetsprincipen, säger Tina-Marie Qwiberg, som vill undersöka hur olika kemikalier och gifter påverkar naturen och människor när det reagerar med andra ämnen och vilka biprodukter som skapas vid nedbrytningen. Där finns det för lite kunskap, menar hon.
I ”Bieffekten” visade det sig att det i pollensäcken på ett bi kan finnas ett tiotal olika sorters kemiska ämnen.
Ett exempel är neonikotinoider, som finns i just bekämpningsmedel.
– Det visade sig att det påverkade humlor och pollinerares möjlighet att föröka sig. Det finns alltid någonting så man bör vara försiktig. Man ska inte leka med sådant där, säger hon.
Tina-Marie Qwiberg och hennes kollegor Mikael Qwiberg, Josefin Qwiberg, Leif Eiranson och Andi Loor har dragit igång det intensiva förberedelsearbetet och ska snart göra intervjuer. Att börja på hemmaplan känns naturligt.
– Det har mycket med kalkbrytningen att göra såklart, framförallt den kommande. Vi tar en del av naturen och rubbar systemet, säger Tina-Marie Qwiberg.
Precis som med ”Sista skörden”, om jordbrukets påverkan på naturens kretslopp, är kalkbrytning ett ämne med skilda åsikter som framkallar starka känslor.
– Vi kommer att påvisa de eventuella hoten och sedan får de som tittar göra sina egna bedömningar. Men återigen handlar det om försiktighetsprincipen. Vi bör tänka igenom det ordentligt, innan vi gör någonting.
Hotet mot sötvattnet är märkbart på Gotland och utöver kalkbrytning kommer också försöken med avsaltat havsvatten att lyftas i dokumentären. Det finns mycket som talar emot avsaltning som en hållbar lösning, enligt Tina-Marie Qwiberg. Att fixa rubbningar i ekosystemet med tekniska lösningar kräver stor kontroll och det som annars har ett naturligt förlopp kräver insatser.
– Om vi inte tillsätter de mineraler som behövs då klarar vi oss inte länge på det här. Vi måste tänka på varför vattnet rinner igenom berggrunden, det är för att det ska bli så bra och nyttigt som möjligt för oss att dricka, säger hon.
Tina-Marie Qwiberg beskriver passionerat arbetet med sina filmer. Ibland drar hennes resonemang i väg, som när hon får frågan om kemikalier i mat och hon förfärat konstaterar att människorna redan har förstört jorden.
– Oj, nu blev jag så upprörd, så jag tappade tråden lite, vad pratade vi om?
Nya idéer kommer hela tiden medan hon pratar. Tankarna tycks flöda fritt i Tina-Marie Qwibergs huvud. Det är i grönsaksodlingarna som hon känner sig lugn.
– Det är tur, annars skulle jag jobba dygnet runt, även med sådant som kanske inte skulle bli någonting. Jag måste stänga av och fokusera på vissa saker annars blir jag helt förvirrad. Och det är jag ibland ändå, säger hon.
Utöver dokumentärer gör Tina-Marie Qwiberg också barnprogram och driver pensionatet Gula hönan tillsammans med de tre barnen och ex-maken. Alla hennes sysselsättningar har en sak gemensamt – kopplingen till naturen.
Tina-Marie Qwibergs odlingsintresse och kocken Marc Enderborgs satsning på säsongsanpassad matlagning har gjort att restaurangen är självförsörjande på grönsaker, frukt och bär.
Utanför dörren till ”hönan”, som Tina-Marie Qwiberg med ömhet i rösten kallar trähuset, finns huvudrollsinnehavarna i den senaste barnproduktionen. När hönorna, bland dessa tv-kändisarna Ruben och Ebba som synts i Svt:s ”Kackelitjong”, ser att dörren öppnas kommer de genast rusande. Sprättandet i trädgården får ta paus för att hälsa och nyfiket kolla efter bjudmat.
– Nej, nej, ni ska inte upp med era stora fötter här, säger Tina-Marie Qwiberg till en grupp ankor, som är på väg att ta trätrappan till altanen.
Parallellt med sötvattensfilmen filmas en dokumentär med arbetsnamnet ”Gåsfilmen”, som handlar om flyttfåglar och djurhållning av hönsfåglar. Ämnen som Tina-Marie Qwiberg tycker är särskilt angelägna att lyfta.
En livsmedelsindustri som tvingar djur att leva onaturligt, där besättningarna består av tusentals djur, är inte bra för någon, poängterar hon. Något mittemellan dåtidens småskaliga och dagens djurhållning är bättre.
– Om djur ska vara föda till oss, som vi stoppar i oss, då måste de ha det bra. De ska ha alldeles strålande, fina naturliga liv, säger hon med eftertryck i rösten.
Natur- och djurintresset kom på köpet med Tina-Marie Qwibergs uppväxt i Ardre och Ala.
– Jag är barn av den tiden då man fick göra vad man ville, under vissa gränser, det var aldrig så att man måste berätta vart man gick. Jag kunde gå rakt ut i skogen eller ängen och vara där hur länge jag ville. Det enda man skulle akta sig för var grannens pissbrunn och källargubben, säger hon.
Barndomen präglades av tomtar, troll, stubbar, lingonris, blommor och bin.
Det var på 80-talet som naturintresset väcktes på ett helt annat plan. Tina-Marie Qwiberg gick en folkhögskolekurs som leddes av den välkände entomologen och insektskännaren Håkan Elmquist.
– Då fattade jag sambandet, att de här myrorna som går på stigen lever i sin värld. Att det är massa av parallella världar som pågår i samma dimension, säger hon.
Efter det vill Tina-Marie Qwiberg inte längre särskilja kultur och natur utan ser allt som en enda livsmiljö.
– Det är utifrån det som jag jobbar helt enkelt, det är vår mission. Det är småkrypens fel.
Att det blev just rörlig bild som är Tina-Marie Qwibergs berättarform var en slump, där det enda ledde till det andra.
– Jag är egentligen en skrivande människa och började med lite taffliga försök att skriva poesi. En av mina absolut största idoler är Sonja Åkesson. Jag blev refuserad så att det bara stänkte om det. Jävlar vad jag höll på alltså, säger hon och skrattar till.
Det blev ingen författarkarriär, då i alla fall, utan Tina-Marie Qwiberg började jobba på Radio Gotland, gick sedan vidare till riksradion. I källaren, under Radio Gotland, arbetade Arne Carlsson, filmfotograf som arbetat med bland andra Ingmar Bergman, vilket väckte en nyfikenhet.
– Jag hade sådana väldiga, konstnärliga ambitioner på något vis, säger Tina-Marie Qwiberg, som tillsammans med fotografen Karl Melander gjorde sin första dokumentär ”Stunder av lycka”, som skildrar livet på husvagnscampingen vid Tofta södra.
Föga förvånande har Tina-Marie Qwiberg och hennes kollegor redan flera idéer om kommande dokumentärer, men först ska sötvattensfilmen färdigställas för sändning i Svt våren 2019.
– Det här med att gå in i nästa film är också ett stort motstånd. De två filmerna som vi har gjort blir man väldigt deprimerad av under produktionen, eftersom man ser in i framtiden, säger Tina-Marie Qwiberg.
I ”Sista skörden” visas en sekvens där spanska apelsinodlingar har tagits över av stora multinationella företag. En miljöförstörelse som var jobbig att se för Tina-Marie Qwiberg.
– Vi var i de här apelsinodlingarna, vi såg de här säckarna med bekämpningsmedel och vi såg de här döda områdena. Då kände jag bara: ”Hur fan ska de klara ut det här? Hur ska vi göra det!?”, säger hon.
Personligen tror hon att det måste gå mer ”åt helvete” innan det blir bra igen och politiker inser värdet av långsiktiga beslut och strategier, som sträcker sig längre än några år fram i tiden.
– Det krävs ett nytt sätt att tänka och agera – producera. Vi måste få ett nytt skifte för att det överhuvudtaget ska reda upp sig, säger hon.