Under namnet Mirny Mine släpper gotländskan Anna Sundström ”The other part”. Det är rytmisk och drömsk pop med svarta toner och Annas mörka röst som ger låtarna en unik karaktär.
I början på november släpptes singeln ”Dream”. Musikmagasinet Hymn jämförde henne genast med Anna von Hausswolff, Chelsea Wolfe och Lana Del Rey.
För de flesta är Anna Sundström mest känd som fotograf men hon har egentligen alltid haft musiken vid sidan av och spelat i lite olika band. Men att skapa musik i olika gruppkonstellationer var aldrig något för henne.
– Jag har aldrig riktigt hittat min plats och då bestämde jag mig för att köra helt själv, säger hon.
Innan har fotografin alltid varit hennes medium, men när hon för tre år sedan befann sig i en stor omställning i livet behövde hon ett annat sätt att få utlopp för sina tankar och känslor.
– Jag hade blivit lite mätt på fotografin. Jag gör många uppdrag och har haft lite tid till mina egna projekt. Då var det väldigt skönt att få gå över till musiken, förklarar hon och fortsätter:
– Det måste finnas någon ventil någonstans annars blir jag galen.
Anna Sundström köpte mikrofoner, elgitarr, lånade trummor och riggade en egen studio hemma i köket. På det nysläppta albumet har hon spelat nästan alla instrument, saxofon, synt, gitarr och bas, själv.
– Då hade jag inte en tanke på att det skulle bli något av det. Men jag hittade något som lät som jag, säger hon.
Sedan spelade hon in grunderna i West India Studio, Edward och Maria Forslunds studio i Väskinde. Men slutarbetet gjorde Anna Sundström själv hemma i köket.
– Jag la på pillet sen, för att få tillbaka lite av känslan som fanns från början.
Att jobba ensam och på det sätt som hon har gjort har haft både för- och nackdelar. Hon har kunnat tillgodose sitt kontrollbehov och haft lättare för att fokusera.
– Jag blir väldigt lättpåverkad av andra personer. Det har varit skönt att kunna styra och bestämma helt själv. Och det har också varit lättare att kunna gå in i det jag gör när jag är helt själv, säger hon.
Även om albumet skrevs under en känslomässigt jobbig period och mycket av de upplevelserna återfinns så är låtarna inte självbiografiska, förklarar Anna Sundström.
– Det känns som att många vill att det ska handla om mig, men det gör det inte. Det bygger på influenser från många människor.
Musiken beskriver en känsla av att vilja ge upp, men att samtidigt veta att det inte är någon utväg.
– Temat är att befinnas sig i något slags stillastående, ett vakuum. Det gör säkert alla i perioder i livet. Men det handlar också om att gå vidare så jag vill ju att skivan ska inbringa lite hopp, berättar hon.
Samtidigt som albumet spelades in hade Anna Sundström som uppdrag att smycka den nybyggda psykiatriska kliniken med fotokonst. Det påverkade i allra högsta grad arbetet.
– Att jobba så intimt i de lokalerna, med dels personer som varit inlagda där och dels personal, påverkade mig.
Även om hon själv inte har någon koppling dit så har psykologi och människor intresserat henne länge.
I januari planeras spelningar i både Stockholm och Göteborg, men att stå på scen och vara i centrum är inget som Anna Sundström längtar efter direkt.
– Det är ganska jobbigt. Jag tycker att det här är lite jobbigt också, att bli intervjuad. Först vill jag bara tacka nej, men sedan tänker jag att jag måste prata om musiken, säger hon.
En del av henne kan ändå uppskatta att få framföra låtarna live.
– Det är lite det jag sökt också, att få vara i nuet. När man spelar musik så är man verkligen det, säger hon.