ÅRSKRÖNIKA
2022 inleddes på sämsta möjliga sätt. I gryningen den 24 februari inleddes den orättfärdiga invasionen av Ukraina. Mycket tyder tyvärr på att den inte kommer att få ett slut i närtid.
Putin kommer inte att ge upp i första taget, och för att dämpa kritik från sin egen befolkning behöver han eskalera snarare än att backa när det går dåligt.
En yttre fiende och konflikt är en diktators bäste vän för att hålla sin befolkning i schack, och de nationalistiska strömningar som trummats upp hos den ryska befolkningen sedan annekteringen av Krim 2014 behöver underhållas.
Vi måste på olika sätt rusta oss för en långvarig konflikt. Framför allt får vi inte ge efter för Putins olika försök till utpressning. En rysk seger i Ukraina kommer för lång tid framöver att forma världen, och göra den till en plats där demokratiska staters territoriella integritet inte är något värt. Framför allt kommer det att beröva det ukrainska folket dess frihet. Det får inte hända.
I Sverige tog en ny regering plats den 18 oktober. Officiellt ledd av Ulf Kristersson (M) men från baksätet ledd av Jimmie Åkesson (SD). Den nationalkonservativa regeringen är ett resultat av att många övergivit både principer och värderingar, och låtit ett rasistiskt parti med rötter i nazismen ta plats i maktens kammare.
Med tanke på alla orimliga löften som pumpades ut före valet är det föga överraskande att regeringen redan efter några månader har något slags tveksamt rekord i brutna vallöften.
Än mer oroande är den förskjutning av värderingar som manifesteras av regeringens Tidöavtal med SD. En förskjutning där det är okej att plocka rättigheter och friheter från dem som inte passar in i majoritetssamhället. En förskjutning mot mer intolerans och snävare perspektiv. En farlig förskjutning som bara kan leda till mer motsättningar i samhället.
Jag har dock förtroende för väljarna, och tror att det här var en engångshändelse. För inte kan det vara så att riksdagsvalet i själva verket blir en överbudtävling där de som ljuger bäst och mest vinner?
På Gotland har vi efter många mandatperioders blockpolitik ett blocköverskridande samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.
Det är bra att blockpolitiken, i alla fall för tillfället, är historia. Den har inget självändamål. Det vi dock har sett hittills är en stark socialdemokratisk dominans, och väldigt undfallande moderater.
Det bådar illa, då Socialdemokraternas agerande förra mandatperioden inte imponerade. I en tid med krig och tuffa ekonomiska förutsättningar vill vi inte ha ett styre där pengarna rinner mellan fingrarna.
Vi har tuffa tider framför oss, men vi har också goda förutsättningar att hantera ett ytterligare förvärrat världsläge.
Vi har en i grunden stark ekonomi i Sverige. Vi har fortfarande ett starkt civilsamhälle. Vi gotlänningar har en förmåga att steppa upp och hantera kriser oavsett vad som kommer i vår väg.
Som optimist ser jag positivt på framtiden, men jag ser också världen för vad den är just nu, och förbereder mig på att det kan bli värre innan det blir bättre.