KRÖNIKA
Det fanns en tid, efter 50, jag inte tänkte så mycket på ålder. Nu, snart 20 år senare, är det annorlunda. Åldern gör sig påtaglig för varje månad, varje vecka, varje dag. Kroppen blir lite stelare efter en golfrunda eller gräsklippning. Vårdbesöken lite tätare.
Jag läser mycket om ålder. Fascineras av att så många äldre inte låter sig avskräckas av vad det står för siffror på raden för ålder.
Jag tänker på Mick Jagger, nyligen fyllda 80. Jag tänker på Jaggers jämngamla kollegor Brian Wilson i Beach Boys, Paul Simon, Bob Dylan förstås. Och så Paul McCartney. Gamla hjältar från 60-talet som fortfarande hörs och i allra högsta grad syns, och som ser nästan ut som de alltid har gjort. I varje fall på långt håll.
Paul McCartney har fyllt 81. Han har annonserat att han ska ut på turné igen. Han kallar den ”Got back” och startar i Australien, fortsätter sedan till Sydamerika. Om det inte hade varit så fruktansvärt långt bort hade jag gärna varit där på plats vid premiären i Adelaide 18 oktober. Europa finns inte med i planerna ännu. Men det kommer säkert. Och måtte då Stockholm stå med på listan över platser han besöker.
Jag har sett honom en gång. Det var på alla sätt och vis imponerande. Han stod på scen i tre och en halvtimme. Skickade till och med av bandet i tre nummer och stod ensam och framförde bland annat ”Something” med en ukulele som sällskap, som en hyllning till sin gamle bandmedlem i The Beatles, George Harrison.
Paul McCartney är definitivt en pigg farbror, för att inte tala om Jagger. Rolling Stones kommer med ett nytt studioalbum i oktober. Då kommer Bill Wyman, bandets tidigare basist, vara med på ett spår. Han fyller 87 i höst.
I min bokhög väntar ”Fördelen med att bli gammal”. Carl-Göran Ekerwald gav ut sin första novellsamling ”Elden och fågelungen” 1959. Han är född 1923, fyller 100 år dagen före nyårsafton. Och boken handlar just om det, hur livet ser ut för en blivande 100-åring.
Läser en intervju med honom i DN och möter en person som för sin ålder lever ett aktivt liv. Han bor i byn Lagga utanför Knivsta, nära sin dotter. I ett annat hus bor ett barnbarn med Carl-Görans barnbarnsbarn.
Den dagen tidningen är på besök har han haft besök av en författarkollega kvällen före. ”Vi drack en hel del, och hade väldigt trevligt”, säger han.
Carl-Göran Ekerwald skriver om demens. Hans fru Anna Westerberg hade alzheimer sina sista tio år. De var gifta i 69 år. Han vill inte kalla demens för en sjukdom. ”Det är ett alldeles naturligt mänskligt tillstånd, som en blomma som vissnar. Att vara ”normal” är en livsform, att bli gammal är en annan livsform, det är ingen sjukdom”.
Att hans liv kortas ned för varje dag som går är inget som bekymrar. ”Det får komma som det kommer. Jag tar emot det. Det blir en befrielse”.
Det blev många gubbar i den här texten. Återkommer till plus 80-damerna vid annat tillfälle.