Sverige har under lång tid tagit emot mycket fler nykomlingar än vi klarat av att integrera på en arbetsmarknad som är svårtillgänglig för dem med bristande utbildning och svaga färdigheter i svenska språket. Belastningen var för hög redan tidigare, men blev akut och uppenbar i samband med flyktingkrisen hösten 2015.
Sverige som helhet – och i synnerhet de kommuner som tagit emot flest nykomlingar – står nu inför en stor och resurskrävande uppgift. Hur ska man bättre kunna lösa den integration som Sverige hittills i stor utsträckning har misslyckats med? Hur ska det gå till när den uppgift vi misslyckats med nu blivit ännu större och svårare?
I detta läge är det kanske begripligt att somliga ägnar sig åt önsketänkande, så att framtiden ter sig hanterligare och ljusare. Men det är inte försvarbart när kommunernas egen organisation SKR (Sveriges kommuner och regioner) drar rosenskimrande och långtgående slutsatser på ett underlag som inte håller för det. SKR gjorde i förrgår ett utspel som bland annat resulterade i en nyhetsartikel i gårdagens GA. I en TT-intervju sade Björn Andersson, utredare på arbetsmarknadssektionen vid SKR, att invandrares etablering på arbetsmarknaden går mycket snabbare nu än tidigare.
Men gör den det? Sanningen är att vi inte vet. SKR pekar på att för de flyktingar som kom in i kommunala mottagningsprogram 2010, så tog det sju år innan hälften hade jobb. För de som kom in i mottagningsprogrammet 2014 tog det bara fyra år att nå samma nivå.
Men siffrorna är bedrägliga. Den hälft som har fått "jobb" behöver inte alls ha fått något ordinärt arbete. För det första räcker det att arbeta en timme i veckan för att klassas som förvärvsarbetande. För det andra så inkluderades de som är anställda i vissa statligt subventionerade arbetsmarknadspolitiska program.
Många av dem som räknas som förvärvsarbetande är det alltså egentligen inte i någon vettig mening. Hur många? Det förtäljer inte statistiken.
Så det går kanske inte alls snabbare nu än tidigare för nykomlingar att komma i reguljärt arbete. Vi har kanske bara blivit bättre på att frisera en statistik som egentligen mäter något annat än förvärvsarbete. Dessutom inträffade toppen på flyktingvågen år 2015. De som kom då anlände för sent för att överhuvudtaget ingå i den statistik som SKR använder.
Hur lång tid tar det egentligen innan nykomlingar kommer i arbete, i ett reguljärt arbete som ger en månatlig inkomst som minst motsvarar en normal ingångslön?
Handelns forskningsinstitut publicerade i november en studie som försöker svara på det. Och man fann då att, när det gäller flyktingar från Afrika och Asien, så har 29 procent en sådan inkomst efter nio år i Sverige. Efter 15 år i Sverige stiger andelen till 37 procent.
Det är därför uppseendeväckande när SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog i en intervju i gårdagens GT framställer det som att Gotland kan få problem i framtiden, på grund av att andelen utrikes födda är låg här.
När omkring en tredjedel av nykomlingarna har reguljära jobb efter tio till 15 år i Sverige, så skulle jag vilja hävda att det är kommunerna med en hög andel utlandsfödda som har det stora problemet. Och genom att Gotland har en förhållandevis låg andel utlandsfödda, så har vi också förhållandevis goda möjligheter att integrera dem som bor här. Gotland har goda möjligheter att vara ett gott hem för nykomlingar just eftersom de inte utgör en lika stor del av befolkningen som i Filipstad eller Högsby, som har anledning att vara avundsjuka på Gotlands "problem".
Det vet också SKR:s chefsekonom egentligen. För ett halvtannat år sedan kommenterade Annika Wallenskog för Expressen situationen i de kommuner som ska hantera en situation med allt fler äldre och många nyanlända som står långt från arbetsmarknaden. Hon menade att det är en ohållbar kombination för hållbara offentliga finanser och:
– Mardrömsscenariot är att vi har ett antal kommuner, och även regioner ska jag säga, där man inte ens har råd att betala sina löner framöver.