Om att välja sina strider

25 september 2012 15:02

Halvvägs in i mandatperioden. Det har alltså redan gått två år sedan valet och två år sedan "Bofriden" bad mig skriva lite "om hur en nykomling upplever politiken". Jag har ju fått sitta med vid regionstyrelsens sammanträden som ersättare.

De ärenden som kommer på regionstyrelsens bord är en salig blandning måste jag säga. Nu på torsdag har vi att ta ställning till allt ifrån ny hamntaxa till ett exploateringsavtal på en adress i Ardre över ännu tyngre saker som ekonomisk delårsrapport.

Ärligt talat så finns det väl nästan bara en punkt som är tillräckligt avgränsad och konkret för att vara begriplig för mig och det är att Gutavallen skall få nya löparbanor genom att vi kan ge bifall till det tilläggsanslag på en miljon utöver de tre som redan beviljats. Som för att ge vardagen för en regionstyrelseledamot en guldkant så slänger ledningskontoret in små ärenden som nu på torsdag har titeln "§239 ärende 10 Godkännande av Kammarkollegiets beslut avseende permutation av Stiftelsen Konsul Otto Åkermans hem". Permutation är att man typ ändrar stiftelsens stadgar för att anpassas till nyare tider.

Efter att ha fått läsa igenom konsulns testamente så kan jag se att ett problem kan vara att en del av avkastningen skall gå till understöd av "äldre, verkligt behövande, aktningsvärda personer av så kallade ståndspersonklass? ?Pauvres Honteux?". Jag tänker att kanske några av mina gamla klasskamrater med egendomliga efternamn och adress i innerstaden hamnar på obestånd på äldre dar.

Nej, jag får välja någon annan strid.

Som ni kanske förstår är det svårt att riktigt driva några egna frågor i regionstyrelsen. Man får ta del av en massa viktigt och lära sig saker vi ler åt idag som "Pauvres Honteux" men något riktigt inflytande på vilka frågor som kommer upp och hur vi skall tackla regionens problem inför framtiden känner jag inte att jag har.

I sommar har jag hunnit läsa lite annat än papper från ledningskontoret. I en text fastnade jag vid ett citat av Foucault som satte fingret på mina känslor inför mina två år med politiken.

Efter några dystra år i femtiotalets Sverige sammanfattar han den moderna välfärdsstaten som "ett decentraliserat system av lömsk, subtil, allseende och normaliserande maktutövning inom vilket individen knappt ens existerar bortom enstaka och futila ögonblick av erotiserad revolt." På pricken eller hur?

Vem är ansvarig i det här decentraliserade systemet? Någon enstaka gång flammar någon individ till och tränger igenom mediabruset. Även om jag kanske inte direkt tänkt på Gunnar Bendelin som erotisk så kanske det är så att makten bara låter honom hållas tills han tröttnar.

I längden tvingar makten in oss i mittfåran och vi vimsar runt upp och ner i trappor på Visborg, besvarar överklaganden, hamnar i telefonkö och kör huvudet i väggen.

I sina ljusa stunder kan regionstyrelsen fungera som något av en "think-tank" och vi lyckas, trots att vi har politikerhattarna på prata som folk och gemensamt lösa en del problem. I nästa halvlek lovar jag att jag skall anstränga mig ännu mer i den riktningen.

Så jobbar vi med nyheter
Jonas Niklasson