Den goda viljan och kårandan

18 maj 2013 05:55

Uppdrag Granskning den 15 maj, "Sanningen, journalistiken och den goda viljan", handlade om att viljan att vara god ibland får journalister att förenkla eller bortförklara samhällsproblem kopplade till integration och invandring.

Redan innan programmet sändes utbröt en polariserad debatt. I ena ringhörnan fanns invandringskritiker som hoppades att UG skulle "avslöja lögnerna". I andra ringhörnan fanns journalister som gör en dygd av att "våga vägra debatten" och som anklagade UG:s redaktion för rasism.

Programmet blev ett antiklimax för båda sidor. Ingen journalistkonspiration avslöjades, ingen rasistisk agenda kunde anas, men tre exempel gavs på hur oskyldiga människor har drabbats och faktahanteringen blivit lidande när journalister velat visa att de står på den rätta, "goda" sidan.

Journalistiska "tabuområden" är dock inte något nytt, och handlar inte bara om invandring. Journalistkåren har liksom andra yrkesgrupper en kåranda, som leder till viss likriktning. Man kan säga att föremålen växlar, men likriktningen består.

När Socialdemokraterna fortfarande prenumererade på regeringsmakten präglades likriktningen av vänsterdominans. Hans Zetterberg, borgerlig, klagade i ett tal 1990 över journalistkårens "likartade åsikter" och sade att "mångfalden är en illusion".

2002 kunde journalisten Stina Lundberg (Dabrowski) inte kontrollera sig under partiledarutfrågningen, utan skällde ut dåvarande M-ledaren Bo Lundgren så att hon fick be tv-tittarna om ursäkt efteråt.

Sedan maktskiftet 2006 har borgerlig politik "normaliserats" i medierapporteringen, samtidigt som partierna har lagt sig nära varandra i ekonomiska frågor. Skattesänkningar och friskolor är inte längre symboler som utlöser journalistkårens samlade vrede. I dag är det i stället frågor där skiljelinjen snarare går mellan kulturradikala och -konservativa än mellan regeringen och oppositionen, som är journalistikens sätt att skilja mellan god och ond.

Invandring hör dit, men också sådant som skilsmässor, katederundervisning, klimathotet och förskolan. Ibland leder godhetstvånget till logiska kullerbyttor, eftersom de invandrare som journalisterna vill stå upp för inte sällan har en konservativ syn på sådant som barnuppfostran och sexualitet.

Alla journalister rättar inte in sig i ledet. Konformismen är mer utbredd i Stockholmsbaserade riksmedier än bland såkallade landsortsjournalister. Ändå måste problemet tas på allvar, eftersom det leder till ett räddhågset offentligt samtal och ett lågt förtroende för journalistiken.

En bredare journalistrekrytering är viktig. Sverige behöver fler journalister som Amun Abdullahi i UG:s reportage. Dessutom bör alla – journalister och andra – som deltar i det offentliga samtalet bemöta meningsmotståndare med argument i stället för nedsättande tillmälen. Det är med argument man övertygar. Den som försöker vinna en debatt genom att vägra att ta den eller håna motdebattören bjuder sin meningsmotståndare på gratissympatier. Så leder den goda viljan till sin motsats.

Så jobbar vi med nyheter
Marika Formgren