När polisen knackar på och ger oväntade dödsbesked har de ofta med sig en präst eller diakon. I ett sekulärt land som Sverige är det obegripligt att det här samarbetet får fortsätta. Det är både respektlöst och förvirrande. En granskning i DN visar dessutom att upplägget utnyttjas för bedrägeri.
Sverige anses vara världens mest sekulära land. Sedan år 2000 är Svenska kyrkan och staten separerade. Det är utmärkt. Religion ska aldrig påtvingas en befolkning. Alla måste vara fria att själva välja sin tro eller stå utanför. Buddhist, agnostiker, ateist eller satanist spelar ingen roll. Ofta klarar vi också av att hålla isär det här. Skolan får inte ha religiösa inslag. Man väljer själv om man vill vara medlem i Svenska kyrkan eller ej. Kyrkan har ingen makt i Sverige. Särskilt inte i jämförelse med länder där religion startar krig och styr befolkningar med järnhand.
Religion är sällan heller ett samtalsämne bland svenskar. Inget man naturligt tar upp runt fikabordet på jobbet. Ens eventuella tro är en ren privatsak man bara delar med familjen och sin församling. Gott så.
Men det finns tillfällen då religionen tränger sig på ändå. Utan att man har bett om det. Det är enkelt att vänligt tacka nej när Jehovas Vittnen knackar på. Eller ducka när Hare Krishna sjunger och vill locka in fler anhängare på stan.
Men tänk dig att det ringer på dörren en sen kväll. Oroligt tittar du genom kikhålet och ser tre personer utanför. Du öppnar och de ber lugnt att få komma in. Två av dem bär polisuniform och den tredje har prästkrage. Förmodligen inser du direkt vad det här ovälkomna besöket betyder. Ett hastigt och oväntat dödsbesked om en nära anhörig. Det kan handla om en bilkrasch, mord eller större olycka där många dött samtidigt. Människor som har varit med om det här vittnar om chocken. En del faller ihop. Andra kräks. Flera skriker rakt ut. Någon förstår inte och agerar som ingenting, kanske går och tömmer diskmaskinen. Men alla minns besöket i resten av sina liv. Det är därför en situation som behöver genomföras med största möjliga empati, stöd, lyhördhet och professionalitet.
Då väljer polisen att ta med en religiös företrädare. Utan att ha en aning om den drabbade familjen ens är troende. Det är en sak om man är medlem i en församling och får krisstöd därifrån. Men att som defaultläge ha med en kristen präst är förvirrande och en direkt förolämpning mot personer som tillhör andra religioner. För en ateist är det ett helt bisarrt scenario med en präst i sitt eget hem under den värsta stunden i livet.
Medlemmar i Svenska kyrkan brukar hävda att präster och diakoner är så erfarna och vana vid svåra samtal. Må så vara, men de kan hålla sig till sina egna domäner. Polisen borde i stället ha med sig professionella psykologer som kan ge det stöd som krävs utan Guds inblandning. Religionsfrihet går åt två håll. Bekänn dig till vilken tro du vill, men var också fri att slippa.
DN skrev nyligen om att polisen i flera år använde sig av en falsk och outbildad diakon. Kvinnan i fråga omfattades inte av tystnadsplikten. Ett rent bedrägeri som lurade många utsatta människor. Den så kallade ”diakonen” hade gått kursen ”Kyrka och polis i samverkan”. En utbildning polisen själva startade för att en del poliser kände sig obekväma med att lämna dödsbesked på egen hand.
En av landets viktigaste myndigheter beblandar sig alltså med kyrkan på ett väldigt märkligt sätt. Så kan vi inte ha det i ett sekulärt land som Sverige. Det är dags att rikspolischef Petra Lundh ger Gud sparken från polisen.