Ledare: Dags att uppdatera offentlighetsprincipen

Det går att räkna flera saker som ses som unika för Sverige. Vi sätter oss inte bredvid varandra på bussen om det kan undvikas, vi äter inlagd fisk som luktar skunk och har ett eget namn för att dricka kaffe med en godbit till. En kanske mindre välkänd sak är hur ett antal kapitel i grundlagen gör Sverige världsunikt. Det är samma sektion som gör att svenskar får så mycket information från myndigheterna, men också om varandra. Under lång tid har den så kallade offentlighetsprincipen varit en grundpelare i myndighetssverige, men att vi har tillgång till stora mängder information om varandra har inte bara fördelar. Var det verkligen meningen att information om enskilda skulle vara så tillgänglig för alla? 

Offentlighetsprincipen har mycket gamla anor. Den infördes redan under 1770-talet och har haft stor del i att bygga förtroende för det svenska myndighetsväsendet. Det har gjort att det är lätt att granska den statliga maktutövningen och det har blivit synligt för medborgarna hur myndigheterna fungerar. Varje dag hålls hundratals förhandlingar i svenska domstolar som är öppna för alla att besöka. Samtidigt kan också beslut från i stort sett varje myndighet begäras ut. Det i sig är viktigt för den svenska demokratin och rättsstaten, men samtidigt har tillgängligheten fått konsekvenser för enskilda som var helt omöjliga att förutse på 1700-talet.

Med en enkel google-sökning är det möjligt att finna adress och telefonnummer till i stort sett alla som inte aktivt valt att dölja sina uppgifter. Den som önskar gå steget längre kan ringa till Skatteverket och fråga om en persons personnummer eller varför inte leta upp en persons årsinkomst. Denna rätt är grundlagsskyddad på samma sätt som beslut från Migrationsverket eller domstolarna. Uppdrag Granskning har i ett avsnitt visat hur databaser med personliga uppgifter underlättar för ligor som sysslar med telefonbedrägerier. Detta har medfört förslag på att begränsa möjligheterna till denna typ av databaser. Även om tillgängligheten skulle minska om det krävdes någon form av tillstånd för att samla denna typ av uppgifter, kvarstår fortfarande att uppgifterna i grunden är offentliga hos myndigheterna. Det går med lätthet att begära ut fordonsuppgifter för att se var det finns fina bilar att stjäla eller adressuppgifter för att kunna åka hem till någon för att skrämmas. 

Det är som sagt unikt hur mycket information från svenska myndigheter som är offentlig. I andra länder är det helt otänkbart att utgångspunkten är att alla uppgifter hos myndigheterna är offentliga. Det är i grunden något bra att statsmakten inte per automatik undanhåller medborgarna information, men förtroendet som detta bygger på riskerar att skadas om en person till exempel blir utsatt för ett brott som gjorts möjligt för att myndigheter lämnat ut uppgifter. För att motverka detta bör regleringen ses över. Exakt hur en sådan grundlagsändring ska se ut måste utredas. Självklart ska utgångspunkten vara att myndighetsutövningen är offentlig, men det måste finnas en balans där medborgarna kan vara trygga med att de äger sina egna uppgifter. Det är dags att en flera hundra år gammal princip anpassas till nutiden.