I tisdags släppte Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser den slutliga delen av sin analys kring om och hur det går att lösa tillgången på cement om Cementa i Slite inte för förnyat tillstånd. Det skissas på en rad olika scenarion från ett oförutsett och definitivt stopp för brytningen i Slite, som kan ge mycket allvarliga konsekvenser för svensk ekonomi, till ett planerat stopp om fyra år. Detta scenario hade, givet att investeringar i infrastruktur och etablering av klinkerkrossar längs med kusten kunnat genomföras helt smärtfritt, minskat de värsta konsekvenserna.
Rapporten utesluter dock inte att detta ger störningar för bygg- och anläggningsbranschen. Rapporten pekar också på att alla scenarion inneburit högre kostnader, och innehåller förhållandevis många lösa trådar. Till exempel resoneras kring möjligheten att med import kompensera från bortfallet från upphörd produktion i Slite.
Det låter bra men vi ska minnas att många av de länder rapporten pekar ut som potentiella exportörer brottas med problem just nu. Inte minst då det är begränsad tillgång på gas i Europa. Det kan bli ett ganska bistert uppvaknande när alla inser att de planerat att lösa sina egna problem genom import. Vem ska man importera från när alla har problem?
Rapporten pekar vidare på att Sverige inte är redo för en väsentligt ökad import. För att undvika fel i konstruktionerna måste importcement analyseras i laboratorium. Vi har just nu inte analyskapacitet för att klara av en ökad import.
Det är därtill så att Cementa miljömässigt ligger långt fram och dessutom planerar att investera för att göra produktionen klimatsmart. Detta innebär att Sveriges åtaganden enligt generationsmålet inte medger import. I alla fall inte om tillverkningen sker under former som påverkar miljö och klimat mer än den gör i Slite. Miljömålet förbjuder nämligen Sverige att exportera miljöproblem.
Det pekas också på alternativa platser att bryta på. Bland annat Västergötland och sydvästra Skåne. Här torde vän av ordning slå ett slag för brytning på Limhamn utanför Malmö. Det hade ju inte varit mer än rättvist att Märta Stenevi när Miljöpartiet lyckats lägga en död hand över Ojnareskogen fått ett kalkbrott som sin granne. Malmö har förutom rättviseaspekten även fördelen med god infrastruktur.
Men avsett vad kan rapporten sammanfattas med att vi inte klarar oss utan brytning på Gotland. Det är därför rimligt att fokus i diskussionen går från om brytning ska ske till hur det ska ske. Rusta upp infrastrukturen så att transporterna stör de boende så lite som möjligt. Tillse att Cementa lever upp till sina utfästelser om att minimera påverkan och kompensera för den påverkan som trots allt sker.