Det är med sorgsna ögon jag läser att bopriserna fortsätter öka i hela landet. Enligt Svensk Mäklarstatistiks senaste rapport har prisökningen det senaste året varit +13% för bostadsrätter och +20% för villor. Jag förstår att många som läser denna text jublar över det faktum att deras lägenhet eller fastighet antagligen ökat i värde, men de som står utanför bostadsmarknaden och knackar på blir inte lika glada.
Vägen till att sätta nyckeln i dörren till en egen bostad är lång och snårig. En låntagare förväntas ha en relativt hög årsinkomst, ett stort sparkapital och aldrig någonsin betalat en pryl på Klarna-faktura. Kvar-att-leva-på-kalkylen är kanske den högsta förväntningen bankerna ställer upp, där en låntagare oftast ska klara en räntehöjning upp till 7%. De ekonomiska hinder som ställs upp tvingar ut både unga och ekonomiskt svagare grupper på en osäker andrahandsmarknad eller att bo kvar hemma hos sina föräldrar.
Ett förslag som politiker tror ska hjälpa unga in på bostadsmarknaden är bospar. Det har föreslagits modeller baserat på både norska “Boligsparing for ungdom” och tyska “Bauspar”. Grundidén med bosparande är någon form av kollektivt sparande i särskilda bosparkassor som ger rätt till skattereduktion eller “sparbonus”. Målgruppen för bosparande är unga, i Norge upp till 34 år. Men bospar är fel väg att gå om man tror att detta ska hjälpa unga att komma in på bostadsmarknaden.
Unga är nämligen inte en homogen grupp, något som politiker alltför ofta tror. Även unga, och särskilt om vi ska räkna upp till 34 års ålder, har olika socioekonomiska bakgrunder och förutsättningar. Ett subventionerat bosparande riskerar att gynna de redan väl bemedlade och inte de som faktiskt behöver det. För det är inte de som får en kontantinsats och körkort i 18-årspresent som behöver förmåner. Det är snarare maskrosbarnen, de som inte gick på universitetet eller de vars föräldrar inte talar flytande svenska som behöver hjälp in på bostadsmarknaden.
Utvärderingar av det norska systemet med bospar visar att det främst var högutbildade som bosparade. De som sparade mest och därmed fick högst skattereduktion kom från välbärgade hem. Bosparandet kan också ha gett effekten att bostadspriserna för mindre lägenheter trissats upp. Inga av dessa effekter är önskvärda tillägg i en redan icke fungerande bostadsmarknad.
Om det finns en politisk vilja att inte låta bostadsmarknaden, tillsammans med klimatkrisen, bli ett av de största generationssveken vore det en god idé att skrota idén om ett svenskt bosparande. Istället behövs en större flexibilitet i bankernas utlåningsprocess och reformer för att bostadsmarknaden ska kunna möta efterfrågan.
Nu behöver vi se nya lösningar och förslag, särskilt när hyresmarknaden inte verkar gå att reformeras (trots att en majoritet i Sveriges riksdag uttryckt en önskan om det). När bospar uppenbart har mer negativa än positiva effekter kan det inte vara den reformen politiker sätter sitt hopp till. En vitamininjektion i form av kraftigt ökande bostadsbyggande men också en tanke om vem som behöver dessa bostäder vore välkommet.