Finns det nån känsla man skulle vilja ha sparad i en liten ask och då och då glänta på locket till så är det känslan man som barn hade när man vaknade på julaftons morgon.
Den fullkomliga lyckan och pirriga förväntan man hade i kroppen och som höll i sig hela dagen.
Nog för att man kan känna sig lycklig och tillfreds då och då även som vuxen men intensiteten i många av de känslor man hade som barn går inte att återskapa. Lite samma som när man i nya vita knästrumpor sjöng in sommarlovet på skolavslutningen till doft av syren och liljekonvalj.
Jag tänker ofta på hur de som växer upp i dag ska minnas sina barndoms jular. Hur deras nostalgi kommer att se ut.
Allt var inte bättre förr, i dag behöver vi varken slakta eller baka om vi inte vill, många bryr sig inte om att skura varje vrå och skåp, ändå räcker vår tid och energi inte till. Ändå är vi mer uppbundna och stressade än någonsin.
Det finns ju många teorier och lika många magiska lösningar på hur nutidsmänniskan ska lösa det så kallade livspusslet.
Yoga, meditation, träning, läsning, mirakelpiller i alla dess former till absurda priser.
En teori lika god som någon anser jag vara att det inte är arbetsbörda och stress som är orsaken till att så många känner sig urlakade när helgen kommer, om det så är en vanlig fredag eller helgdagsafton.
Och det är bristen på återhämtning och pauser. Vi förväntas prestera på topp hela tiden. Raster ses om förlorad arbetstid istället för en investering.
När all ”luft” och alla servicetjänster, som vaktmästare och receptionister, är bortrationaliserade men arbetsuppgifterna kvar, blir det mer att göra för var och en. Det som får stryka på foten är de där spontana samtalen i korridoren, en stunds återhämtning där man kan läsa tidningen eller passa på att städa skrivbordet som annars aldrig blir gjort. Små stunder där man inte behöver producera eller prestera.
Just till storhelger och längre ledigheter finns ännu en börda som drabbar mest halva befolkningen: kvinnorna.
Det handlar om projektledningen av familjens firande. Du kan säkert själv direkt peka ut vem det är som styr upp julen i din familj eller vilka du nu firar med. I en ny undersökning från Novus på uppdrag av TCO svarar två av tre kvinnor att de upplever sig vara julens huvudsakliga projektledare.
Många tycker att det är det roligaste projektet under hela året och har väldigt bestämda åsikter om hur allt ska vara. Det är ju helt i sin ordning så länge de i omgivningen står ut med dessa bestämda åsikter om hur allt ska vara.
Problemet uppstår om det är bara en persons ansvar att se till att det där jag beskrev inledningsvis, den där övernaturliga känslan, pirret i en barnakropp uppstår. I alla fall har förutsättningar att finnas till.
Det handlar inte (bara) om julklappar och materiella saker utan om känslan av att vara viktig, att någon gjort sitt bästa för att barnet ska få en magisk jul. Eller födelsedag. Student eller semester.
* * *
Hoppas ni hinner njuta av julen och känna en antydan av det magiska barnapirret där inne i ert hjärta.
God jul!