Det som hände i Ådalen 1931 kan beskrivas som en av landets mörkaste dagar och den mörkaste dagen för svensk arbetarrörelse.
Sedan dess har mycket hänt, bland annat vad som skiljer de uppdrag som polis respektive militär har i samhället, men där och då öppnade militär eld mot ett fredligt demonstrationståg och fem personer dödades.
På den gravsten som rests vid graven där fyra av de som dödades av militärens kulor vilar kan vi läsa:
Här vilar
en svensk arbetare
stupad i fredstid
vapenlös värnlös
arkebuserad
av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig
Men just det verkar Magdalena Andersson gjort när hon under torsdagen gick ut och föreslog en lagändring som återigen skulle ge svensk militär rättighet att utföra bevakningsuppdrag vid skyddsobjekt.
Att borgerliga eller mer auktoritära politiska partier med ojämna mellanrum för fram liknande åsikter är allvarligt och gör mig upprörd. Men när Magdalena Andersson nu, precis som Stefan Löfven 2018, sällar sig till höger-kören blir jag besviken. Mycket besviken.
Jag kan se att det som hände i Ådalen återupprepas om militären tas in på uppgifter de inte har utbildning till att utföra i fredstid. Att skydda exempelvis Regeringskansliet Rosenbad kan sluta i en katastrof. Skulle fientlig trupp anfalla Rosenbad är det absolut militärens uppgift att bekämpa lede fi. Men om det i stället är en fredlig demonstration med obeväpnade, men uppjagade, medborgare som protesterar mot regeringens politik har militären inte rätt utbildning och i en trängd situation kan det spåra ur. Precis som det gjorde i Lunde 1931.
Det var inte heller så länge sedan en av dagens ministrar öppet ifrågasatte varför polisen inte sköt skarpt under påskupploppen. Hur vill de politikerna att militären agerar i en liknande situation. Så bromsen som våra politiker borde ha saknas i för många fall, vilket oroar mig. För då vet man inte vilka följder så pass tunga beslut får. Speciellt när de tas i en hast för att visa på någon form av politisk handlingskraft.
Vi har sedan en tid tillbaka befunnit oss på ett sluttande plan där fler och fler beslut leder oss allt närmare att bli en polisstat. Och även om vi ännu bara är i början på den vägen upplever jag att marschen börjar gå fortare och att deltagarna går mer och mer i takt.
Jag kan förstå den desperation som politikerna har då gängvåldet fortsätter att eskalera både i frekvens och i brutalitet. Jag förstår att man vill verka handlingskraftig när barn mördar barn och oskyldig sprängs till döds. Men lösningen är inte att sätta in militär mot våra egna medborgare.
Militären har många kompetenser som civilsamhället kan ta hjälp av vid behov. Vid större olyckor kan militär göra stor nytta och stötta vårdpersonalen och när personer saknas i skog och mark är militärens kompetens ovärderlig, är två exempel.
Men om vi återigen ger militären befogenheter att utföra bevakningsuppdrag vid civila skyddsobjekt är vi tillbaka till 1931 och då krävs det inte mycket för att vi ska återupprepa det gravstenen i Lunde vill att vi inte ska glömma.