Om ungefär en månad är det 25 år sedan det första avsnittet av den amerikanska TV-serien The West Wing sändes. Lite över ett år senare sändes den i Sverige under titeln Vita huset.
Relevansen för en 25 år gammal serie i dagens samhälle är ifrågasättbar. Ändå sitter man där en sen kväll och tittar om sina favoritavsnitt. Vissa avsnitt har jag helt tappat räkningen på hur många gånger jag har sett.
The West Wing är bara tre år yngre än mig själv. När det sista avsnittet sändes var det fortfarande fyra år kvar innan jag engagerade mig politiskt. Ändå såg jag nästan direkt seriens storhet och hittade förebilder i mitt engagemang.
Det hela kretsar kring den liberala presidenten Jed Bartlet, som kämpar mot onda republikaner och sina egna demoner för att förbättra världen. Till sin hjälp har han en stab av dedikerade personer som offrar privatliv och ledighet för att genomföra hans progressiva agenda. Till skillnad från de flesta andra politiska dramaserier har den ett positivt budskap.
Den fokuserar inte på att utmåla politiker som personer som söker makt och inflytande till varje pris, där politiker bokstavligen går över lik för att komma framåt i sina karriärer, som till exempel i House of Cards.
The West Wing fokuserar på ett högre syfte; det finns ett idealistiskt fokus på att tjäna väljarna. Det är i grund och botten mycket mer realistiskt än de hårdbarkade och moraliskt korrupta politiker som man annars ser i rutan.
Tyvärr är inspirationen från The West Wing inte enbart positiv. Det negativa kommer, precis som det positiva, av det högre syftet. En hel generation av politiskt aktiva ser på karaktärer som Josh Lyman, Sam Seaborn och C.J. Cregg som förebilder. De är smarta, välutbildade och dedikerade.
Så långt är de bra förebilder för en ung politiskt engagerad person. Dock slutar inte inspirationen där. Ett genomgående tema i serien är hur mycket staben jobbar. De jobbar alla tider på dygnet och sover inte sällan på sina kontor.
Som någon som har spenderat större delen av sina formativa år i den politiska bubblan och som har jobbat med politik från och till i över tio år, ser man ganska lätt att mycket arbete är något som många ser som eftersträvansvärt. Jag själv är inkluderad i de som har sett sena kvällar på kontoret som en dygd.
Sedan kan man inte lägga skulden för detta på en enskild tv-serie. Det kommer alltid vara så att när man jobbar med något som man också är väldigt engagerad i och emotionellt investerad i, så kommer man att lägga extra tid och energi.
Men när man i sitt huvud jämför sig med karaktärerna i The West Wing är det lätt att glömma bort att man inte sitter på ett kontor i Washington, utan på kommunhuset i Botkyrka. Det är tyvärr inte samma sak.
Även om The West Wing nu är 25 år gammal med en ifrågasättbar relevans för dagens samhälle, så lyckas den hålla kvar mig i ett järngrepp. Människor som brinner för en bättre värld, som gör personliga uppoffringar för att kunna tjäna sitt land och dess väljare, är något att se upp till. Det gör att man för en stund kan komma ifrån sina cyniska tankar om världen.
Jag hoppas att många framtida generationer av politiskt aktiva också tar inspiration av The West Wing. Men förhoppningsvis kan de se det med nyktrare ögon än vad jag och många andra har gjort. Att arbeta ihjäl sig förändrar inte världen.