Sex klimataktivister stod åtalade för att under sommaren 2023 deltagit i en gemensam aktion riktad mot ett torvföretag i Småland. Enligt åtalet var syftet att fylla igen dräneringsdiken på torvtäkten och på så vis förhindra brytning av torv.
Aktivisterna förnekade brott men medgav att de inom ramen för en demonstration av gruppen Återställ våtmarker varit på plats och utfört ”visst grävarbete för att skapa proppar i diken, i avsikt att förhindra avrinning”. En av dem förklarade att hon endast dokumenterat händelsen.
De åtalade hävdade också att allemansrätten gav dem lov att uppehålla sig på täkten och att ”flytta jord från en plats till en annan”, läs proppa igen diken för att hindra företaget att bryta torv, inte skulle utgöra skada för bolaget. De anförde också att det förelåg klimatnödläge.
Tingsrätten i Eksjö friar nu de sex klimataktivisterna från både olaga intrång och skadegörelse (B354-24). Först och främst menar rätten att allemansrätten ger allmänheten rätt att vistas på täkten – trots att den är ett industriområde. Rätten tillstår att det på mossarna pågår industriell verksamhet men menar ändå att de är plateser ”man med stöd i allemansrätten i princip har rätt att vistas”.
Domstolens tolkning kan få stora konsekvenser för både markägare och maskinister. När skyltar och avspärrningar ignoreras, och rättsläget inte erkänner dessa som tillräckliga för att definiera ett område som privat eller otillgängligt blir det svårt att skydda arbetsområden från obehöriga.
Det är lätt för domstolen att i teoretisk kontext hävda att allemansrätten ska gälla så långt det bara går, men i praktiken är det svårt att kombinera detta med arbetsmiljökrav, säkerhet och rimliga förutsättningar för verksamhet. Vem har egentligen ansvaret när en obehörig trotsar avspärrningar och skyltar, och domstolen inte erkänner dem som bindande?
Ännu märkligare är resonemanget kring åtalet för skadegörelse. Rätten menar att diken inte är egendom, och således inte går att förstöra såvida man inte gör det med material som inte tillhör fastigheten.
Ett dike är inte en slumpmässig del av naturen, och det finns ingen som gräver diken för skojs skull. De är resultat av arbete och underhåll, och fyller viktiga funktioner för både markens användning och förmåga att hantera vattenflöden. Att fylla igen diken är inte bara sabotage mot en näringsverksamhet, det är också ett brott mot allemansrättens grundprinciper – inte störa och inte förstöra.
Om ett dike inte betraktas som markägarens egendom, vem har då ansvar för det? Hur kan lagen både straffa markägare som inte underhåller till exempel diken med vattendom, och låta aktivister förstöra diken eftersom de ändå inte är egendom? Tingsrätten i Eksjö underminerar inte bara poängen med att ha en juridisk rätt till sin mark och rådighet över dess funktion, utan även allemansrättens berättigande och arbetsplatsers säkerhet. Måtte domen överklagas.