Efter två års problem på grund av Corona börjar Hollywood återigen släppa actionfilmer, nu senast Top Gun:Maverick, och höjer på så vis den kulturella nivån i världen. Det är nämligen så att kultur inte måste vara svår, pretentiös eller gammal. Det måste inte vara svarta polotröjor och att gå på Liljevalchs eller att läsa Dostojevskij. Kultur måste inte heller vara abstrakta målningar eller glasfigurer vars pris trots att ingen kan se vad de föreställer, ibland vida överstiger en villas dito. Kultur kan givetvis vara allt ovan, men det måste inte vara det. Det måste inte heller vara Lars Winnerbäck.
Kultur kan vara otroligt glättig och sakna allt synbart djup men ändå förmedla viktiga lärdomar. Faktum är att ett av de viktigaste budskapen i livet får vi från en av de mest massproducerade och förutsägbara genrerna. Nämligen amerikanska actionfilmer. Filmer med ibland mer explosioner än dialog. Den typ av filmer du inte behöver pausa när du hämtar mer popcorn. Du missar egentligen inget, och du vet ju eftersom alla är stöpta i samma form redan hur handlingen ser ut.
Hjälten lever sitt liv och sköter sitt när han eller hon, det är oftast en han, drabbas av något väldigt oförutsett och väldigt extremt. Filmen dokumenterar sedan hjältens explosionsfyllda och av andras död kantade vedermödor för att rädda sig, sin familj och inte minst världen.
Det är helt naturligt att ifrågasätta hur explosionsfyllda tidsfördriv med vettlös förstörelse som Terminatorfilmerna, Zombieland, Battle Los Angeles och Die Hard kan ge viktigare budskap än erkända epos som Kejsaren av Portugallien, Doktor Glas eller Romeo och Julia. En förvisso förståelig fråga men ju mer innovativa och bombastiska sätt rollkaraktärerna tar varandra av daga, desto viktigare är filmens underliggande budskap.
De lär oss nämligen att skit och katastrofer kan drabba vem som helst när som helst samt att etablerade ordningar och samhällen när det väl händer löses upp fortare än sockervadd i vatten. Hjälten, en helt vanlig människa, går på en helt vanlig gata en helt vanlig dag när helvetet formligen brakar loss, och han eller hon måste slåss för både sig och sina nära. Det finns nämligen ingen annan som gör det. Filmerna lär oss alltså att det inte finns någon naturlag som säger att mat, husrum och säkerhet levereras av samhället eller av någon annan. När det väl gäller är du ensam med ditt ansvar för dig själv.
Än viktigare är att de lär oss att oavsett om det handlar om utomjordingar, zombies, naturkatastrofer, mördarmaskiner från framtiden, statstjänstemän eller terrorister är det en dygd, på gränsen till en plikt, att alltid kämpa emot. Actionfilmerna lär oss att dygden att kämpa emot, hur strapatsrikt och jävligt det än är, alltid ger utdelning.
Därför ska du nästa gång någon vill ta något från dig, oavsett om det är utomjordingar som vill ta ditt liv eller staten som bara vill ta pyttelite till av dina pengar och din frihet, kämpa emot. Gör din plikt och var din egen John Connor, Tallahassee eller Nantz. Var din egen Jason Bourne, Luke Skywalker eller John McClane. I allra värsta fall, var din egen William Wallace. De kan ta våra liv men de kan aldrig ta vår frihet! Yippie Ki-Yay MotherFucker!