Utrikeskrönika
Under många år låg det ekonomiska stödet från omvärlden på nivåer som var långt över det som egentligen betraktas som hållbart – men nu, sedan talibanernas maktövertagande, har stora delar av pengarna frysts.
Samtidigt har vanstyre och torka lett fram till en humanitär kris. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har målat upp en dramatisk bild: ”Om vi inte agerar och hjälper afghanerna att rida ut denna storm, och gör det snart, kommer inte bara de utan hela världen att få betala ett högt pris”, sa han inför ett toppmöte om Afghanistan med G20-ländernas ledare.
Vid toppmötet har exempelvis EU utlovat en miljard euro i ett stödpaket för det afghanska folket och grannländerna. ”Vi måste göra allt vi kan för att avstyra en stor humanitär och socioekonomisk kollaps i Afghanistan”, sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Även USA har utlovat humanitär hjälp.
Problemet, som Guterres också påpekar, är att humanitärt stöd inte räcker ifall Afghanistans ekonomi kollapsar. Om anställda inte får ut sina löner och om banker håller stängt kommer läget att förvärras.
Men allmänhetens tålamod med bistånd till Afghanistan redan är prövat efter tjugo år av omfattande stöd, vars resultat kan ifrågasättas. Framstegen stod inte i proportion till de resurser som använts, och de gick snabbt att rulla tillbaka. Efter coronapandemins påfrestningar anser allmänheten i varje land sannolikt att pengarna används bättre hemma än i Afghanistan.
Ett annat hinder är korruptionen. Afghanistan är känt som ett av världens mest korrupta länder, och den USA-ledda insatsen lyckades trots högt ställda mål på området inte påverka korruptionens utbredning. Den amerikanske ambassadören Ryan Crocker sa till revisionsmyndigheten SIGAR: ”Den yttersta orsaken till vårt misslyckande var inte upproret. Det var tyngden av den utbredda korruptionen.” Det är svårt att se varför stödet skulle lyckas bättre nu, när möjligheterna till uppföljning och kontroll är ännu mindre.
Ett tredje hinder är att talibanstyret utövas av just talibaner. EU har satt upp som ett krav för bistånd att regimen ska ”främja, skydda och respektera alla mänskliga rättigheter, i synnerhet flickors och kvinnors fullständiga åtnjutande av rättigheter, likaväl som barns och minoritetstillhörigas rättigheter, och respektera rättsstaten och yttrandefrihet och pressfrihet”. Vidare ska en regering innefatta alla etniska och religiösa minoriteter, med ”meningsfullt deltagande” av kvinnor på beslutsfattande poster.
Sannolikheten att ett sådant styre kommer att ta gestalt är nog obefintlig. Redan de lågt ställda förhoppningarna på ett sansat uppträdande från talibanerna har grusats.
Dessa hinder gör att den långsiktiga frågan om vilket stöd som är möjligt och önskvärt ännu är olöst.