Ledare: Åkesson rappade till med piskan och vapenbråket i partiet är över


Hur många är de gemensamma nämnarna mellan Sverigedemokraterna och Miljöpartiet? Väldigt få, är det väntade svaret. Förutom vitt skilda ideologier har partierna olika synsätt på vilka samhällsproblem som är mest akuta.

Men de har en sak gemensamt. Den interna striden mellan principfasthet och pragmatism. Förr eller senare bubblar fajten upp till ytan i partier som växer sig tillräckligt starka. Ska de hålla fast vid sin ideologiska renlärighet – eller anpassa sig till verkligheten för att maximera sitt inflytande? 

I Miljöpartiets fall skildrar författaren Maggie Strömberg partiets historiska vägval, och hur de så småningom valde pragmatismen. I boken ”Vi blev som dom andra” (2016) får läsaren ta del av partiets resa från Per Gahrtons aktivistiska idealism – till språkrörsduon Gustav Fridolin och Åsa Romsons kompromiss-kantade år i Rosenbad. I det fallet tog resan tre decennier.

För SD har spänningen mellan fundamentalism och realism – eller fundis och realos som Strömberg kallar det i kontexten av de gröna – funnits med i bilden sedan partiets entré i riksdagen 2010. Men det är först denna mandatperiod, med ett enormt inflytande över svensk politik, som partiledare Åkesson ställs inför sin största interna prövning. 

Under hans år vid makten har partiet gått från att anses vara ett pariaparti till att ha egna tjänstemän i Regeringskansliet. Med makt kommer dock ansvar – och insikten om att politik sällan är så enkelt som det kan te sig från bänkraderna i opposition.

Inte minst blev det uppenbart när regeringen och SD nyligen gjorde ett utspel om att förbjuda vissa halvautomatiska vapen i jaktsyfte, däribland AR-15. I SD möttes förslaget av en intern kritikstorm utan motstycke. Ledande sverigedemokrater vittnade om att de aldrig tidigare upplevt ett sådant uppror. I tidningarna kunde man ta del att 24 av 27 SD-distrikt lämnade in en skriftlig protest till partistyrelsen (10/2 GP).

Bara ett par dagar senare visade Åkesson att han inte har baxat partiet dit det befinner sig utan att ha ett järngrepp om organisationen. I en debattartikel gick samtliga partidistrikt, tillsammans med partiledningen, ut med att de numera har omvärderat sin syn och håller med partiledningen. Det var en markering som heter duga, men långt ifrån slutet på den interna maktkampen. 

För Sverigedemokraterna har alltid varit mer ideologiskt drivna än något annat riksdagsparti.  Segra eller dö. Nationen och brödrafolket först. Så har det låtit från ideologerna i partiet.

Partiföreträdarna är överens om långsiktiga mål att förändra samhällets normer, för att därefter kunna förändra lagstiftningen och internationella konventioner. Knäckfrågan handlar snarare om vilken metod som är mest effektiv.

I takt med att Sverigedemokraterna klivit närmare den politiska maktens innersta kärna har de ställts inför samma val som miljöpartisterna en gång gjorde: att å ena sidan att förbli lojal med sina ideologiska värderingar. Eller å andra sidan att anpassa sig efter förutsättningarna.

För Miljöpartiet tog den processen ett antal mandatperioder. Sverigedemokraterna har gjort resan på kortare tid – men det interna upproret visar att konflikten mellan fundis och realos långt ifrån är avgjord.