När det uppdagas att en partiledare kort tid innan en sådan debatt ställer in, tar semester utan att partistyrelsen är informerad, inte heller statsministern och tv-kanalen i fråga, väcker det frågor.
Inte ett dugg konstigt.
Hade informationen gått ut att KD-ledaren Ebba Busch av privata skäl inte kommer att delta, att hon tagit en nödvändig paus med familjen, hade säkert en och annan undrat ändå, men de flesta av oss hade förstått och spekulationerna hade till stor del uteblivit.
Samma dag som SVT:s partiledarebatt meddelades det att Tidöpartierna kommit överens om att sänka reduktionsplikten i drivmedel till 6 procent "för barnfamiljernas skull".
Samtidigt meddelar klimatforskare att jordens globala medeltemperatur redan i sommar går över 1,5 grader. Det är tio år tidigare än prognosen.
I detta ljus frågar man sig vad som är viktigast för barnen, att rädda klimatet eller kortsiktigt sänka priset på drivmedel. Vilket för övrigt kan göras utan att medvetet öka utsläppen.
Magdalena Andersson beskrev i en debattartikel i söndags hur Tidöpartierna steg för steg anpassat sig till Sverigedemokraterna genom flera anmärkningsvärda beslut.
På Twitter kallades hon "stingslig" av finansimininsterns pressekreterare Niklas Gillström och Björn Söder (SD) förnekar sig inte denna gång heller utan kallar henne "en galen människa".
I partiledardebatten i SVT blev det helt uppenbart att Liberalernas ledare Johan Pehrson inte läst Magdalena Anderssons debattinlägg utan bara tolkningar och eptitet som till exempel Gillströms och Söders. Pehrson påstod att Andersson talat om "statskupp" och andra detaljer som hon inte nämnt men som man kunnat läsa i andras "tolkningnar" av hennes ord.
Otroligt pinsamt och det gick att förstå att Andersson tappade tålamodet med sin partiledarkollega och bad honom läsa på eller vara tyst.
Partiledardebatten hade mer nerv och spänst än vanligt och hade det inte varit för att Nooshi Dadgostar (V) och Märta Stenenvi (MP) hela tiden avbröt och pratade i munnen på andra så hade den varit riktigt intressant.
Att kulturen fick en egen rubrik var nytt och beror så klart på debatten om Sverigedemokraternas återkommande förmåga att inte kunna hålla armlängds avstånd. Senast gällande sagoläsande drag queens.
Johan Pehrson (L) kände sig äntligen och till sist manad att ryta ifrån och frågade sig vad Jimmie Åkesson (SD) egentligen är rädd för. "Var inte så ängslig!" utbrast han och nu återstår att se om denna "åthutning" får efterspel från SD med krav på ursäkt.
När Åkesson frågade sig hur Miljöpartiet skulle agera om nazister togs in för att läsa sagor för barn passerades en gräns som verkade få alla utom Muharrem Demirok (C) att tappa talförmågan.
Man kunde också se resultatet av Sverigedemokraternas medvetna taktik att misstänkliggöra public service. Deras väljare och sympatisörer skiljer ut sig markant i de förtroendemätningar som görs där public service har stor förtroende i alla grupper utom just SD:s väljare.
Först skapar man bristande tillit genom att påstå att public service är politiskt styrt, sen använder man detta för att få genom politiska förslag där syftet är just politisk styrning, men utifrån sin egen politik. Bra spelat men andra partier måste se detta och stå emot.
Från regeringspartierna kommer ständigt det fullt korrekta påståendet att det inte finns nåt samlat regeringsalternativ som utmanar dem. "Ni på den sidan är ju inte överens om något" är statsminister Ulf Kristerssons favoritkommentar.
Det är ett korrekt påstående men också irrelevant eftersom det inte finns något samarbete mellan de fyra oppositionspartierna.
Det var första debatten för C-ledaren Muharrem Demirok och det skötte han galant. Hans sista ord i debatten om vad mångfald är och betyder för Sverige var en värdig punkt som redde ut den grumlighet som inte minst Jimmie Åkesson stod för genom att påstå att mångfald betyder att olika grupper ska ha olika lagar och regler i vårt land.