Det är spännande läsning som ställer sanningar på högkant. Hårt sammanfattat vill 54 procent av kvinnorna och 37 procent av männen ha en partner som tycker likadant politiskt. Kravet på samsyn minskar med åldern. Vänsterpartister och miljöpartister är med 70 respektive 66 procent mest angelägna om att deras partner delar deras åsikter. Sverigedemokrater och Kristdemokrater är med 36 respektive 34 procent minst bekymrade över sin partners politiska inställning.
Högre utbildning ger högre krav på samsyn. De som är mest måna om att partnern delar ens politiska åsikter är högutbildade unga kvinnor med vänstersympatier.
Undersökningen avslöjar därmed en rolig paradox. De som ofta ses som mest öppensinnade och talar om tolerans är i själva verket minst villiga att släppa in oliktänkande i livet. Samtidigt visar de som inte sällan framställs som trångsynta – lågutbildade män till höger – större öppenhet för andra åsikter.
Det här är givetvis en generalisering – det finns gott om undantag – men undersökningar speglar politikens förändrade roll i våra liv. Från att handla om sakpolitik och åsikter till att handla om identitet och moral.
Det är på många vis märkligt eftersom de politiska skillnaderna i Sverige sällan rör grundläggande moraliska frågor, utan om praktiska vägval inom ett relativt snävt politiskt spektrum. Det är ju inte som i USA där debatten handlar om tillgång till sjukvård och abort. Här står ju striden om nivån på regionskatten.
När partitillhörighet blir en del av ens identitet handlar den inte längre om en idé om hur samhället bör se ut, utan om vem man är som person. Kanske är det därför vissa har så svårt att tänka sig en partner med andra åsikter – för att det känns som att vara ihop med ”fel sorts” människa?
Den här processen är också självförstärkande. När partitillhörighet i högre grad kopplas till identitet, moral och grupptillhörighet blir avvikande åsikter ett hot mot ens egen självbild och sociala sammanhang. Umgås man då bara med folk som tycker likadant börjar snart de politiska skillnaderna kännas större än vad de egentligen är.
Lågutbildade högermän har en mer tolerant syn på kärlek. Kanske ser de inte politik som lika identitetsskapande? Kanske beror det på att de hittar gemenskaper utanför den politiska sfären – familj, idrott, arbete – där andra värden väger tyngre? Kanske är de bara mer vana att omges av människor som inte håller med dem?
Oavsett vad blir livet väldigt torftigt om partipolitiken ska styra kärleken. Om varje samtal måste bekräfta den egna världsbilden, annan uppfattning om moms och 3:12-regler är en dealbreaker och man aldrig vill ta del av andras perspektiv? Det är inte bara en fattig syn på relationer, utan på hela livet. Om vi slutar se människor bortom deras partitillhörighet, då har vi nog blivit mer inskränkta än vad vi vill erkänna.