Regeringen har i enlighet med Tidöavtalet beslutat att införa satsningar inom idrottsrörelsen för barn och unga. 100 miljoner per år under tre års tid ska ”främja integration och det brottsförebyggande arbetet”. Pengarna kommer endast gå till vissa förbund och det är tveksamt om det kommer lösa några problem överhuvudtaget.
En ny kartläggning visat att barn i resurssvaga områden idrottar betydligt mindre än vad barn i rikare områden gör. För att komma till bukt med detta görs insatsen. Dock kommer pengarna endast gå till vissa sporter. Specialidrottsförbunden kommer endast på ta del av cirka 25 procent av stödet. Trots de extrema skillnaderna mellan bostadsområden har Riksidrottsförbundet fått statligt stöd för att motverka skillnaderna sedan 2015. Hittills har det gått så där.
Kristersson som själv är gammal gymnast visar ofta upp sina vältränade vader. Det är tydligt att idrott och hälsa är viktigt för honom, men det är lätt för honom att spekulera i hur idrott formar människor. Alla blir inte statsministrar bara för att man utövar en sport.
Statsministern förstår inte hur privilegier och idrott hör ihop. Att gå i gymnastik är tidskrävande och dyrt, både för barnet och för föräldrarna. Barnet behöver ta av sin tid som kanske skulle gått till studier. För barn som har det svårt i skolan kan det göra problemen större. Att dessutom kasta pengar på vissa sporter kommer inte göra en stor skillnad när familjer inte har råd med att köpa näringsrik mat längre. En viktig förutsättning för ett ens orka utöva en sport.
Har man som förälder inte möjlighet att flexa ut från jobbet för att köra barnen till träningen, så är det inte heller hållbart. Om man ens har bil och råd med bränsle överhuvudtaget, med de skenade priserna och höjd inflation. Det är inte bara avgiften till föreningen eller utrustning som behövs. Om träningen är i nära anslutning till hemmet så är det inte säkert att alltid känns tryggt att gå dit. Vägen dit behöver vara upplyst och inte kännas obehaglig. Det är mycket som ska klaffa för att barn ska kunna utöva en idrott.
Mammorna i förorterna vittnar om hur det är just då barnen är ute och spelar fotboll som de blir rekryterade till gängen. Det sker också under skoltid, på rasten. Problemet i sig är nog inte ungdomarnas fritidsaktiviteter, utan känslan av att de inte hör hemma i samhället. Att vara engagerad i en sport tillsammans med andra som också befinner sig i ett utanförskap kommer inte lösa de utmaningar som man i framtiden möter i samhället i stort. Därför känns det hopplöst. Och därför är det lätt för gängen att ge dem en känsla av samhörighet.
Stödet saknar dessutom långsiktighet – vad är tanken att barnen ska göra efter tre år? Sluta med en sport de kanske förälskat sig i för att föräldrarna inte har råd längre? Det om något ökar känslan av utanförskap.
Det är bra att man vill att fler barn och ungdomar ska idrotta – tanken i sig är god, men det saknas ett helhetsperspektiv kring utanförskap. Regeringen tror tyvärr att kasta lite pengar på idrottsrörelsen kommer att lösa alla problem kopplade till brottslighet och integration. I stället för att lösa alla de övriga problem som barn i resurssvaga områden möter dagligen. Tyvärr så kommer Kristerssons gymnastikvader inte ha kål på gängen.