Vi skriver lördagen 13 juni och från och med i dag lättas svenskarnas restriktioner för resor. Ja, åtminstone för inrikes resor. Med utrikes resor är det värre. Och då syftar jag inte främst på att vi avråds från sådana. I en världsdel där Sveriges agerande har skilt sig från de andra ländernas under pandemin, och när smittspridningen varit mer omfattande här än där, så är det många länder där svenskar inte är välkomna gäster.
Sverigebilden utomland, som svenska politiker var så engagerade i före pandemin, lämnar just nu en del övrigt att önska. I torsdags, exempelvis så meddelade Finlands inrikesminister Maria Ohisalo på en pressträff att restriktionerna hävs för Norge, Danmark, Island och Baltikum. Men inte för svenskar:
– Tyvärr är epidemiläget så dåligt i Sverige att vi ännu inte kan lätta på restriktionerna gällande Sverige. Sverige är ändå ett viktigt land för oss och vi upphäver begränsningarna så fort det är möjligt.
I veckan var det flera tyska delstater som införde karantän för resenärer som varit i Sverige. Och i förra veckan förklarades svenskar som icke välkomna i Nederländerna. Och den som ändå reser dit får uppleva två veckor i tvångskarantän.
Sveriges annorlunda coronapolitik har hela tiden väckt intresse, men omdömena har i utländska medier blivit alltmer negativa när svenska dödstal förblir höga och smittspridningen förblir omfattande, samtidigt som länderna med hårdare coronarestriktioner åtminstone tillfälligt tycks ha fått kontroll över smittan.
Vi vet inte, för Folkhälsomyndigheten har aldrig varit öppen med grunden för sina överväganden, men en av grunderna för Sveriges mindre restriktiva coronapolitik har väl varit att undvika de negativa effekterna (däribland de ekonomiska) av restriktionerna.
Nu befinner vi oss dock i ett läge då ett svenskt utanförskap, på grund av smittläget, riskerar att göra att pandemin drabbar oss hårdare än andra länder, även ekonomiskt. Medan andra länder kan återgå till allt normalare gängor, även i relationerna sinsemellan, så fortsätter pandemin att härja här, vilket orsakar både mänskligt lidande och ekonomisk tillbakagång. Sverige blir i så fall en förlorare i alla avseenden.
Nationalekonom Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi, var mycket kritisk i veckan i en kommentar till nyhetssajten fplus:
– Det främsta problemet är att Sveriges strategi är dålig i sig – av den enkla anledningen att den inte har lyckats hålla nere smittspridningen. Nu väcker det omvärldens skepsis. Men strategin är även tveksam ur ekonomisk synpunkt.
– Så som de har agerat nu får man för sig att Folkhälsomyndigheten tidigt bestämde sig för en strategi på mycket lösa grunder, för att sedan försöka gräva upp alla argument i efterhand som kan rättfärdiga det. Och regeringen å sin sida har skjutit Folkhälsomyndigheten framför sig utan att våga göra några egna ställningstaganden, samtidigt som också övriga politiska partier har varit väldigt försiktiga.
När andra länder stänger svenskar ute så kan jag inte låta bli att reflektera över att det finns svenska regioner, som Gotland, där smittspridning INTE är värre än i andra länder, som i syd och sydost. Gotland, Kalmar län Kronobergs län, Blekinge och Skåne har, hittills, kommit lindrigt undan.
Ändå har vi nationella restriktioner som om coronaläget var detsamma i hela landet.
Sverige valde – som vanligt på oklara grunder – att lätta reserestriktionerna i hela landet, trots omfattande smittspridning i Stockholmsområdet och trots tecken på tilltagande smittspridning i Västra Götaland. Övervägdes det aldrig att tillämpa olika restriktioner för olika regioner. Coronaviruset känner ju inga nationsgränser. Varför måste restriktionerna i alla avseenden vara nationella?